Ett vittnesbörd om Guds kärlek, trofasthet och helande kraft, och ett budskap beträffande de praktiska konsekvenserna av våra böner för Israel.

Mitt vittnesbörd

Så skall du veta att endast HERREN, din Gud, är Gud, den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled, när man älskar honom och håller hans bud.

Femte Moseboken 7:9

Messias Yeshua är densamme i går och i dag och i evighet.

Hebreerbrevet 13:8

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.

Jesaja 55:8-9

Och den tilliten har vi till honom, att om vi ber om något efter hans vilja så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, då vet vi också att vi redan har det vi bett honom om.

Första Johannesbrevet 5:14-15

Mina fysiska svårigheter nyligen och min väg mot återhämtning har inte bara bekräftat Herrens trofasthet, utan det har också bekräftat för mig att vi inte kan sätta Gud i ett fack. För dem av er som inte vet vad som har hänt mig, ska jag kort återberätta vad som har skett.

Några dagar efter att jag hade kommit hem från en IFI-resa till Tyskland och Skottland fick jag en intensiv smärta i mina ben. De läkare som jag konsulterade var oroliga för att det var ”djup bentrombos” eftersom jag precis hade flugit. Jag visste att det inte var det, eftersom jag inte sitter stilla i mitt säte under en flygresa, utan går runt.

Smärtan fortsatte och det var svårt att ens stå upp, så jag åkte till akuten. Där gjorde man över 30 röntgenbehandlingar, en datortomografi och en magnetröntgen under bara några få timmar. Diagnosen blev att jag hade ”spinal stenos” som betyder ”trång ryggrad” och nerverna i ryggraden har kommit i kläm. Det var vad som hade hänt mig. Nerverna som går ner i mina ben kvävdes med (som min kirurg sade), endast en 50 procentig chans till återhämtning, även med operation. Bland problemen med mitt högra ben var ett allvarligt fall av ”droppfot”.

Jag opererades den 6 juli, för lite mer än fyra månader sedan, och medan jag fortfarande har långt kvar på min väg till att vara återställd, så känns det som att jag redan har återfått två år av försämring. Min droppfot är borta och jag håller på att återfå rörligheten som jag har förlorat under åren. Min styrka/uthållighet är fortfarande ett problem.

När frågan om operation kom upp, ställde min fru Hanna två frågor: Är operation nödvändigt, och skulle nyckelhålsoperation (minimalt invasivt ingrepp) vara ett alternativ? Min kirurg hånskrattade åt nyckelhålsoperation och sade att han inte längre utför sådana. Hans tillvägagångssätt är att öppna upp ryggen.

När jag bad Herren om råd, sade Han åt mig att genomföra operationen och att jag skulle låta den här kirurgen genomföra operationen. Läkaren skickade hem mig under en vecka, för att få aspirinet ur mitt system och satte ett datum för min operation. Det visade sig vara svårt att söva mig i operationsrummet och de blev tvungna att bedöva mig tre gånger innan de kunde börja operera.

Dagen därpå var jag fri från smärta och jag kunde till och med ta mig ur sängen. Men ytterligare en dag senare kände jag återigen en intensiv smärta i mina ben. Det ledde till ytterligare en magnetröntgen, och kirurgen sade att när han tittade på bilden kunde han bara se svart i min ryggrad. Hade sade att detta var ett massivt hematom och det krävdes en omedelbar operation för att stoppa blödningen och återigen rensa ryggraden.

Under tiden kirurgen talade bad jag återigen Herren om råd, och den här gången sade Han att Han skulle ta itu med hematomet själv. Jag bad kirurgen om att ge mig en dags betänketid för att besluta mig för om jag skulle genomgå operationen eller inte. Jag sade åt honom att jag ville be för det och han sade att det skulle krävas ett mirakel för att blödningen skulle stoppa och för att hematomet skulle lösa sig av sig själv. Dagen därpå vad jag svag, men utan smärta i benen och sex dagar senare kunde jag förflyttas till en rehabiliteringsavdelning.

Hanna skulle göra en resa i juli, och hon flyttade fram resan på grund av min operation. Jag uppmanade henne att resa i augusti och hon var orolig för att jag skulle vara själv, men jag var inte orolig. En amerikansk broder erbjöd sig att komma och bo hos mig, men jag kände inte Herrens frid över det.

En tid innan Hanna skulle resa hörde vi att en son till gamla vänner befann sig i Landet och arbetade som volontär på ett vårdhem i Jerusalem. När vi mötte honom förstod jag att han var Guds försörjning för mig. Möjligheten att bo hos oss, istället för på vårdhemmet var Guds försörjning även för honom. Han är en utbildad och licensierad fysioterapeut från Tyskland, och han har bott hos oss sedan dess. Vi tränar tillsammans nästan varje jag, och detta är också Guds godhet, som jag är så tacksam för.

Några månader innan allt detta skedde, då jag bad för den kommande resan med IFI, hörde jag att Herren sade att ”Han inte var färdig med mig än och att jag fortfarande har saker att göra”. Det var ett uppmuntrande budskap, då jag insåg att mitt fysiska tillstånd hade förvärrats under en lång tid och att framtiden såg dyster ut.

Jag har fått lärdomar från den här upplevelsen som jag hoppas ska vara användbara även för er:

Gud har våra liv i sina händer och Han är sannerligen i stånd till att kommunicera med oss om vi är villiga att lyssna på vad Han har att säga.

Gud är trofast mot oss och kan ta oss genom alla svårigheter.

I mitt fall ledde Han mig till att genomgå en operation, och sedan ledde Han mig till att inte genomgå en andra operation, utan att istället lita på att Han skulle hela mig. Samma läkare, samma sjukhus, liknande problem, på samma ställe i kroppen. Först använde Herren kirurgens skicklighet för att påbörja helandet, och den andra gången gjorde Han det helt själv.

Gud är Gud, och vi kan inte sätta honom i något fack. Inte i något fack som vi har skapat och inte i något fack som någon annan har skapat heller.

Jag är dessutom så otroligt tacksam för mina bröder och systrar världen över som trofast bad för mig, – för mitt helande och för att jag skulle kunna höra Herren och fatta rätt beslut.

Konsekvenserna av våra böner

(Dessa bibelord uttrycker några av Guds egenskaper som är relevanta för det här budskapet):

Och den tilliten har vi till honom, att om vi ber om något efter hans vilja så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, då vet vi också att vi redan har det vi bett honom om.

Första Johannesbrevet 5:14-15

Herren är en stridsman, Herren är hans namn.

Andra Moseboken 15:3

Herren drar ut som en hjälte, han eggar upp sig med en stridsmans iver. Han ropar högt, han ger upp ett härskri och visar sin makt mot sina fiender.

Jesaja 42:13

Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod. Himlens stjärnor föll ner på jorden, som när fikonträdet fäller sina omogna frukter när det skakas av en kraftig vind. Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser. Och jordens kungar, stormännen och befälhavarna, de rika och mäktiga och alla slavar och fria gömde sig i hålor och bland bergens klippor, och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede! Deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?

Uppenbarelseboken 6:12-17

I samma stund blev det en stor jordbävning, och en tiondel av staden störtade samman. Sju tusen människor dödades vid jordbävningen, och resten greps av skräck och gav ära åt himlens Gud.

Uppenbarelseboken 11:13

De av er som sedan länge tar emot och läser Sound of the Shofar och IFI:s Bönepunkter vet att vi tror att Iran är ett existentiellt hot mot Israel och att vi har bett i enlighet därefter.

En av de strategier som vi har använt under åtminstone fem år, är att föreslå för Herren att Han ska använda jordbävningar för att förstöra det iranska kärnvapenprojektet. Det slog mig på kvällen, den 12 november, när en jordbävning med magnitud 7,3 drabbade gränsområdet mellan Irak och Iran, som även är området där den iranska tungvattenreaktorn ”Arak” ligger, som producerar plutonium – huvudkomponenten i en kärnvapenbomb. När jag skriver detta har 530 personer dött och över 6 700 är skadade, och tusentals har ingenstans att få tak över huvudet.

Hur ställer vi oss till denna “naturkatastrof” som står i enlighet med vad vi har bett Gud att göra?

Vi kan inte veta om detta var ett svar på våra böner, inte förrän vi kommer till himlen och Han berättar det för oss. (Han kan berätta det för oss tidigare än så, men jag har ännu inte hört från Honom angående detta). Och kom ihåg att när vi har bett på det här viset, har vi bara föreslagit att Gud suveränt griper in på detta sätt. Vi säger inte åt Gud vad Han ska göra, och vi kräver inte på något sätt att Han ska svara på vår bön.

Plötsligt är det ett faktum att ett möjligt bönesvar har dödat hundratals. Hur ställer vi oss till det? Var och en av oss måste få svaret på den frågan från Herren, men detta är min uppfattning och min inställning.

Vi tror alla att det judiska folkets återvändande till Landet Israel och återupprättandet av Israel som en nation är verkställandet av Guds löften och profetior i Skriften. Herren kunde ha valt att föra tillbaka Israel i lugn och ro och utan blodsutgjutelse, men det är inte vad som har skett.

Jag tror att de flesta av er håller med mig om att Hesekiel 37:1-14 ”De förtorkade benens dal”, talar om Förintelsen och den nationella och andliga återupprättelse av Israel som skedde genom den. Medan dessa verser talar om en stor slakt av det judiska folket, så tror jag inte att Herren hade drygt sex miljoner döda judar i åtanke när Hesekiel skrev ner dessa verser. Vi har fått en fri vilja av Gud och jag tror att Gud vid en punkt (för att uttrycka det i mänskliga termer) fick nog av den ondskefulla slakten och sade ”NOG”, och så tog den slut. (Det finns en spänning, inte en motsägelse mellan Guds förhandskännedom och den fria vilja som Han har gett oss).

Och sedan inleddes den betydande återkomsten av det judiska folket till Landet på 1880-talet. Välkomnade de arabiska invånarna judarna? De attraherades av den moderna läkekonsten och industrin, jordbruket och utbildningen som dessa europeiska judar förde med sig, men de hatade dem som förde in modernitet i Landet.

Sedan dess bildande 1948 har Staten Israel utkämpat åtta erkända krig, två palestinska intifador (uppror), och ett antal väpnade konfliker i den vidare arabisk-israeliska konflikten, och vi har ännu inte kommit till slutet av striderna. (Om du inte redan är mottagare av IFI:s Bönepunkter, besök vår webbsida www.ifi.org.il och börja prenumerera på dem, så kommer du varje vecka att bli informerad om statusen på spänningarna på gränserna i norr, på Golan och mot Gaza, och de andra sakerna som vi ber för).

Vi lever i en oförlöst värld, och krig och blodsutgjutelse och “naturkatastrofer” kan vara verktyg för Guds dom. Det har helt tydligt varit den bibliska verkligheten genom åren och till dess att Herren kommer åter.

Jag blev påmind om Rees Howells bön under Andra Världskriget. Han och hans bönegrupp bad för att Tyskland skulle invadera Sovjetunionen för att han trodde att det var en del i att besegra nazityskland och rädda Palestina så att det judiska folket skulle kunna återvända dit. Säkerligen insåg han att den invasionen skulle resultera i miljoner människors död! Men ändå rördes han av Gud på grund av Hans profetiska ord om judarnas återvändande och Herrens återkomst till Landet.

I boken ”Rees Howell: Intercessor” [Intercessor = Förebedjare], när han talar om faran för Palestina från den tyska armén som avancerade mot Alexandria i Egypten, säger författaren att detta var en av de huvudsakliga bördorna i bön vid Wales Bible College [som han startat och ledde], eftersom Gud långt tidigare hade uppenbarat för dem att detta inte enbart var ett europeiskt krig, utan att genom det, ”i Guds förutbestämda råd och förhandskännedom”, skulle judarna återvända till Palestina, och evangeliet skulle nå ut till alla varelser, och Frälsaren skulle kunna återvända… ”Om inte Gud griper in å Palestinas vägnar”, sade Mr. Howells den 4 juli 1942, ”så kommer det inte finnas någon säkerhet där för judarna. Dessa bibliska landområden måste beskyddas, för det är till dessa områden som Frälsaren ska komma tillbaka. Om jag hade valet idag, skulle jag säga till Gud, ”Ta allt jag har, men bevara Palestina”.”

Rees Howells visste att Herren kommer att återvända till Olivberget – till Jerusalem. Han visste att det judiska folket skulle komma hem och att nationen Israel skulle bli född på nytt. Han vilade inte nöjd med denna vetskap, utan han och hans team kämpade på i bön till dess att han kunde säga att deras böner var fullbordade. I boken nämns inget om hur han tänkte om och bad för de miljoner som skulle dö i fullbordandet av Guds Ord och på grund av de böner som han själv skulle be och leda andra till att be.

Även om jag inte tror att Israel kommer att förgöras igen, så finns det ingen biblisk försäkran om att hon inte kommer att bli attackerad av kärnvapen. När Irans ledare om och om igen ropar ut att Israel ska förgöras, tror jag att de uttrycker vad de i sina hjärtan önskar och vad deras militära planer går ut på. Jag tror också att om/när Iran skaffar bomben, så kommer vi vara en av deras första måltavlor. För att förhindra att det sker ber jag att Gud, som skapade Iran på en av platserna i världen med störst risk för allvarliga jordbävningar, att Han ska låta jorden öppnas och svälja dessa demoniska kärnvapenanläggningar.

Jag ber också – om Gud inte vill göra detta i sin suveränitet – att Israel ska ha timingen och modet och styrkan att göra det militärt. Oavsett tillvägagångssätt kommer oskyldiga att dö och jag ber att Gud ska vara nådefull mot dem.

“Kod röd” råder på gränsen mot Gaza just nu. De flesta militära strategerna i världen säger att krig mot Hizbollah i Libanon inte är en fråga om ”kanske” utan om ”när”. När inbördeskriget i Syrien nu lugnar ner sig bygger Iran och Hizbollah baser nära Israels gräns på Golan. Detta går över Israels uttalade röda linje i Syrien och jag ber att Israel inte ska vänta på att bli attackerat, utan föregripa situationen och attackera först.

Detta är verkligheten på liv och död i Israels återupprättande, i förberedelse för Herrens återkomst. Vi måste troget be för det som Herren lägger på våra hjärtan. Vi måste vara medvetna om kostnaden för de oskyldiga som kommer att dö i svaret på våra böner, men om Gud ger bördan i bön, vilka är vi att censurera vad Han får göra som svar på dem?

Vi lever i kritiska tider och Gud kallar oss till att vara ett radikalt folk som förstår den profetiska nödvändigheten i, och även det praktiska utarbetandet av Hans Ord.

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

Fjärde Moseboken 6:24-26

Eliyahu Ben-Haim, Jerusalem, 15 november 2017

PS. IFI’s 34:e, årliga International Prayer Conference i Jerusalem kommer att hållas den 22-29 januari 2018 med en påföljande Böneresa 29 januari – 3 februari.

Information finns på IFI:s webbsida.