Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen. Finns det något om vilket man säger: Se detta är nytt, så har det redan funnits i gamla tider som var före oss.

Predikaren 1:9-10

Den som inte kan minnas det som har varit är dömd att upprepa det.

- George Santayana

De som misslyckas med att lära av historien är dömda att upprepa den.

- Winston Churchill

Historien upprepar sig därför att ingen lyssnade första gången.

- Okänd

Att man inte tar vara på särskilt mycket av historiens lärdom är den viktigaste lärdomen av historien.

- Aldous Huxley

Vi lever i en tid full av tumult

Ibland känns det som att jag är i någon sorts förvriden tid. För runt 75-80 år sedan var judarna under attack, inte bara i Tyskland, utan i många nationer runt om i världen, inklusive i USA. För bara ett par månader sedan fick vi se demonstrationer i många av Europas huvudstäder och i några städer i USA. Demonstranterna utropade "Död åt judarna!" "Skär av deras halsar!" och "Hitler hade rätt!" Vilket totalt misslyckande att lära sig av historien, från nazismen och Andra Världskriget.

Hatet mot judarna har ännu en gång blommat upp som en ondskefull, giftig blomma. Den världshärskande antisemitismen drar fram över jorden och välkomnas nästan varhelst den kommer. Demonstrationerna som vi har sett runt om i världen har uppenbarat sanningen. Demonstranterna är inte bara emot Israel, de hatar judarna. Det är ren och skär antisemitism.

Det är nästan förväntat att världens muslimer vill se Israel och det judiska folket utplånat. Trots allt så uppmanar Koranen och Hadith till slakt av det judiska folket. Men hur är det med de ickemuslimska demonstranterna, de så kallade "vanliga" människorna från både höger och vänster, ateister och även de som ser sig som kristna - vill även de se Israel utplånat? De största och våldsammaste demonstrationerna har utspelat sig i Europa, som är världens största judiska gravplats.

Det verkar som att världen har mycket lättare att högtidlighålla och minnas döda judar (Internationella minnesdagen för Förintelsen, den 25 januari 2015), än de har att ge levande judar rätten att leva i det land som Gud har givit dem.

Det kanske till och med ligger en enklare och mörkare anledning bakom: Kan det vara så att stora delar av Europa ännu inte har kommit till rätta med Förintelsen och antisemitismen i sina hjärtan? Både de som levde då och aktivt eller passivt deltog i slakten på judarna, och de yngre människor som idag kallar israeler för nazister när de bekämpar Hamas? Kan det vara så att det stillar deras eget samvete att tänka att det judiska folket är onda och att Hitler faktiskt hade rätt?

Antisemitismen började inte med Hitler, den började inte ens i Europa, men den har infekterat Europa och européer i mer än tusen år.

Under Andra Världskriget bad representanter för den judiska församlingen de amerikanska och brittiska regeringarna att bomba Auschwitz, men de fick nej. Nu har det brittiska parlamentet röstat (i en icke bindande motion) för att erkänna en palestinsk stat, så har (i skrivande stund) skett även i Spanien, Frankrike, Irland och Belgien. Sverige har redan erkänt en palestinsk stat. Fientligheten hos Obamas administration i USA mot Israels regering visas nu öppet, på ett mycket fult sätt.

Det verkar som att USA:s statssekreterare Kerry och EU:s ledare är besatta av att tvinga fram någon sorts avtal mellan Israel och den Palestinska Myndigheten.

Många Israeler är lite bättre på att lära sig av historien än vad resten av västvärlden är. Kanske är det för att vi så ofta har varit historiens offer. Sedan Israels regering utvisade det judiska folket ur Gaza år 2005, så har det skjutits över 10000 raketer mot Israel och vi har haft tre kraftiga militäraktioner bara under de senaste sex åren. Att idag tillåta en palestinsk stat i Judéen och Samarien skulle vara ett totalt misslyckande i att lära sig från det förflutna. Vi måste förstå att Abbas och den Palestinska Myndigheten är helt oförmögna att göra kompromisser. De vill ha 100 procent av sina krav uppfyllda! Samma sak gäller även historien om det infekterade Osloavtalet. Israel har stått för allt "givande" och den Palestinska Myndigheten har bara "tagit emot". Verkligheten är att skapandet av en palestinsk stat urkarvad från Israel skulle vara en katastrof, inte bara för Israel, utan även för palestinierna.

Så säger Herren om alla onda grannar som förgriper sig på det arv jag givit åt mitt folk Israel: Se, jag ska rycka bort dem ur deras land och Juda hus skall jag rycka undan från dem. Men sedan jag har ryckt bort dem, skall jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin arvedel, var och en till sitt land. Om de då verkligen lär sig mitt folks vägar så att de svär vid mitt namn: Så sant Herren lever, liksom de förut lärde mitt folk att svära vid Baal, då skall de bli upprättade mitt ibland mitt folk. Men om de inte vill lyssna skall jag fullständigt rycka bort det folket och förgöra det, säger Herren.

Jeremia 12:14-17

Antisemitismen kommer troligtvis att vara den passion som förenar världen i den sista tiden. Det kommer att vara gnistan som slungar världen in i ett mordiskt och blodtörstigt mörker som inte kommer att ta slut förrän Herrens kommer åter. När allt kommer omkring, så kommer inte alla världens nationer att samla sig och komma upp emot Jerusalem för att de älskar oss. (Sakarja 14:2)

En liten vandring genom historien rörande Israel och nationernas brutna löften.

Balfourdeklarationen från den 2 november 1917 utlovade brittiskt stöd vid skapandet av ett judiskt hemland, i det som då var den ottomanska provinsen Palestina. Utan att gå in på detaljer för tiden för mandatet, så gjorde britterna sitt yttersta för att Israel aldrig skulle bli en nation. År 1922 skar de bort 77 % av mandatets yta och skapade en artificiell nation känd som Jordanien. När britterna lämnade området år 1948 så gav de större delen av sina vapen och fästningar till araberna. Inte förrän år 1950 erkände de staten Israel och öppnade upp för diplomatiska relationer.

Den 25:e april 1920 i San Remo i Italien skapade Storbritannien och Frankrike, under auktoriteten av Nationernas Förbund, tre mandat: Irak, Syrien och Palestina utifrån det före detta Ottomanska Imperiet. Detta var till största delen att skapa artificiella nationer (bortsett från Israel), och det är ännu idag en av grundorsakerna till oroligheterna i Mellanöstern. Den 24 juli 1922, återigen i San Remo, erkände Nationernas Förbund officiellt Storbritannien som innehavare av Palestinamandatet och i resolutionen inkluderades Balfourdeklarationen.

Från resolutionens förord:

Nationernas Förbunds råd: Då de huvudallierade makterna också har instämt i att mandatären skall vara ansvarig för att sätta deklarationen i kraft, som ursprungligen fastställdes den 2 november 1917, av Hans Brittiska Majestäts regering, och antogs av sagda makter, till stöd för etablerandet i Palestina av ett nationalhem för det judiska folket, där det tydligt står att förstå att inget skall göras som kan påverka de civila och religiösa rättigheterna för de existerande ickejudiska grupperna i Palestina, eller de rättigheter och den politiska status som åtnjuts av judar i alla andra länder; och då erkännande har givits till den historiska koppling av det judiska folket till Palestina och till de grunder som finns för att återupprätta deras nationalhem i det landet (min understrykning).

ARTIKEL 2 ur Mandatet:

Mandatären skall vara ansvarig för att ge landet sådana politiska, administrativa och ekonomiska förutsättningar, så att det säkrar etablerandet av det judiska nationalhemmet, så som det är fastställt i förordet, och för utarbetningen av självstyrande institutioner, och även för att säkra de civila och religiösa rättigheterna för alla invånare i Palestina, oberoende av ras eller religion.

ARTIKEL 6 ur Mandatet:

Administrationen i Palestina, medan man säkerställer att andra grupper ur befolkningens rättigheter och ställning inte påverkas, skall underlätta judisk immigration under passande omständigheter och skall befrämja, i samarbete med Jewish Agency som hänvisas till i Artikel 4, täta judiska bosättningar i landet, även på statlig mark och ofruktbar mark som inte erfordras för allmänna syften.

Dessa två deklarationer från San Remo utgör tillsammans grunden för judiska juridiska rättigheter och rätten till suveränitet över Palestina och landet Israel under internationell lag. Av stor betydelse i detta är de uttalanden i förordet som erkänner den historiska kopplingen av det judiska folket till landet, och återupprättandet av deras nationalhem, och från Artikel 6 - uppmanandet till judisk immigration (Aliyah). Det är i praktiken ett av de medverkande nationerna erkännande av Israels uråldriga historia. Men idag, mindre än 100 år senare, verkar det vara bortglömt.

När Förenta Nationerna grundades förband man sig till att lyda under Nationernas Förbunds resolutioner (Artikel 80 ur FN:s stadgar). Det gör FN:s resolution från den 29 november 1947 om att dela landet i en judisk och en arabisk nation, till ett olagligt upphävande av judiska juridiska rättigheter och rätten till suveränitet över hela Palestina och landet Israel.

Amerikanska Löften

År 1956 gick Israel samman med Storbritannien och Frankrike för att erövra Sinaihalvön och ta tillbaka kontrollen över Suezkanalen från Egypten. Storbritannien och Frankrike ville ha tillbaka Suezkanalen och Israel ville att Tiranasundet vid Sinaihalvön skulle öppnas för att möjliggöra israelisk sjöfart till Eilat. Amerikanerna blev rasande och tvingade alla tre nationer att retirera. President Eisenhower gav Israel en skriftlig förpliktelse, om att USA inte skulle tillåta att Tiranasundet återigen stängdes, och om så blev fallet, så skulle det betraktas som en krigshandling. År 1967 stängde Egypten inte bara Tiranasundet, hon mobiliserade även sin armé och skickade den över kanalen in i Sinai. FN:s buffertstyrka i Sinai som var avsedd att bevara freden, lämnade fogligt och lydigt när Egyptens president Nasser sa åt dem att bege sig av. När Israel protesterade till USA och bad om hjälp, så kunde amerikanerna inte hitta Eisenhowers brev och istället för att hjälpa till så tvingade de Israel att inte gå i krig. Tack och lov, så ignorerade Israel amerikanerna (kanske en läxa från historien som Israel kan lära sig av idag), och ockuperade och besegrade Egypten, Syrien och Jordanien under loppet av sex dagar.

Under Yom Kippurkriget 1973 bad Israel amerikanerna att återutrusta oss med ammunition och bränsle, som de hade lovat. Även om de slutligen gjorde så, så ringer fortfarande USA:s utrikesminister Kissingers skamliga ord till president Nixon i mitt hjärta: "Låt dem blöda lite först". Det slutade med att vi förlorade fler än 2 600 liv. Hur många hade kunnat räddas om vi hade blivit återutrustade tidigare? Vad angår européerna så vägrade alla nationer, med undantag för Portugal, att låta de amerikanska planen, som var på väg till Israel med utrustning, landa för att tanka.

I en deklaration, också den under Yom Kippurkriget, uppmanade USA:s Nationella Kyrkoråd till ett omedelbart ömsesidigt upphörande av vapentransporter. Trodde de verkligen att Sovjetunionen skulle lyssna på dem? David Stowe, en tjänsteman inom United Church of Christ sade till Gerald Strober, representant för den Amerikanska Judiska Kommittén, att "Israel kanske behöver dö för fredens skull."

År 2005, innan utrymningen ur Gaza, bekräftade USA:s president G.W. Bush skriftligt till Israels premiärminister Sharon att många av de israeliska samhällena i Judéen och Samarien skulle förbli i israeliska händer i eventuella framtida fredsöverkommelser med palestinierna. För sex år sedan, när Obama kom till makten, så avfärdade han Bushs brev helt och hållet.

Under de senaste stridigheterna i Gaza, så bad Israel vid ett särskilt tillfälle USA om att återutrusta dem med bomber och artilleriammunition, och återigen, även om de slutligen gjorde så, så fördröjde man det under en väldigt lång tid.

Nu väntar vi på att se om de amerikanska löftena om att förhindra att Iran blir en kärnvapenstat är ens värda papperet som de är skrivna på.

BDS

Den nuvarande bojkott-, investeringsavvecklings- och sanktionsrörelsen (BDS, Boycott, Disinvestment and Sanctions movement) mot Israel är ytterligare en återupprepning av historien. Hur påbörjade nazisterna sin förföljelse av det judiska folket? De började 1933 genom att förbjuda judar att arbeta för tidningar och inom den offentliga sektorn. Sedan uppmanade man tyskarna att bojkotta judiska butiker. År 1935 godkändes Nürnberglagarna och bland annat kunde judar inte längre vara tyska medborgare. 1936 bannlystes judar från alla "yrkesmässiga sysselsättningar". 1937 bannlystes judar från alla politiska poster och arbete inom regeringen. Det svåraste året innan kriget var 1938. Judars pass stämplades med ett rött "J". (Det var faktiskt ett krav från chefen för Schweiz nationalpolis.) Under Kristallnatten sändes 20000 judar till koncentrationsläger, synagogor och många judiska hem brändes ner och skyltfönster på judiska butiker krossades. Judarna tvingades sedan att betala böter för Kristallnatten. Judar blev bannlysta från statliga skolor, biografer och offentliga platser. Judar tvingades att stänga och sälja sina verksamheter. Allt det här hände innan slakten av sex miljoner människor i Förintelsen.

Dagens BDS-kampanj startades av Sydafrikas Desmond Tutu - en ärkebiskop i den Anglikanska Kyrkan. Följande kyrkor och kyrkoorganisationer (en del av listan) är i skrivande stund bland dem som har skrivit under på BDS:

• Presbyterian Church (USA)

• World Council of Churches (i Geneve)

• United Church of Christ

• U.K. Anglican Church

• United Church of Canada

Under Förintelsen förblev nationerna och de flesta kyrkor helt tysta mot Hitlers beslut att förinta det judiska folket. Kanske, om Kyrkan hade bett och protesterat kraftigt mot Hitler, och mot deras egna regeringars känslokalla attityder mot judarnas tillstånd, så hade många (kanske till och med miljoner) kunnat bli räddade. Kyrkan ignorerade totalt sin kallelse att vara en väktare och att varna sitt folk och sina nationer att: Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten. (Sakarja 2:8b)

Fortfarande är stora delar av Kyrkan idag redo att överge Israel till islams makter, även om det är samma makter som söker att förgöra Kyrkan. Stora delar av Kyrkan förstår fortfarande inte att dess eget öde är sammankopplat med Israels. Antisemitisk förföljelse har alltid kommit först, för att sedan leda till förföljelse av de kristna. Det är en varning till Kyrkan att de står näst på tur!

Det hände under:

• Korstågen: De europeiska korsfararna dödade först alla judar i Jerusalem och sedan även alla de österländska kristna som inte var som de.

• Inkvisitionen: Efter att ha torterat, mördat och utvisat judarna från Spanien, så vände sig Inkvisitionen mot de sanna troende i Spanien.

• Nazisttiden: Martin Neimöller, en av de överlevande från den bekännande Kyrkan skrev i sin berömda dikt: "I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. 
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade."

• Islam säger öppet: "Först tar vi hand om lördagsfolket, sen tar vi hand om söndagsfolket."

Antisemitisk vrede, underblåst av det ickekristna elementet av ersättningsteori, och de falska Gudsmord-anklagelserna kommer till slut att slå tillbaka som en bumerang på kristendomen och vanära även den!

Och vad sägs om de akademiska bojkotterna av israeliska universitet och fakulteter? Nazisterna brände böcker och dagens liberala akademiker vill inte ha något att göra med Israel eller israeler. Är de verkligen redo att ge upp sina mobiltelefoner, WiFi, röntgenfotografi, droppbevattning, avsaltningsteknik och många andra saker, som är allt för många för att lista, som antingen uppfanns eller förbättrades av israeler i Israel? Akademiker som borde lära oss saker från historien är lika villiga att ignorera historien som vem som helst.

Israeliskt val, den 17:e mars 2015

Den instabila och käbblande israeliska regeringen har kommit till ett för tidigt slut efter endast 20 månader vid makten. Premiärminister Netanyahu avskedade till slut ledarna för Yesh Atid (Yair Lapid) och Hatnuah (Tzipi Livni) för att de försökte forma en annan regering bakom hans rygg. Sanningen är att regeringen inte har varit helt disfunktionell, men sannerligen en svårhanterlig och rebellisk grupp. Reglerna i en parlamentsdemokrati är att medlemmarna i kabinettet är fria att anföra sina åsikter i kabinettsalen, men när något är beslutat om, så måste de stödja det beslutet. Den här regeringen såg många ministrar som klagade på premiärministern för hans beslut, även sedan de själva hade röstat med honom.

Vi vet ännu inte hur det finstilta ser ut i hur de tävlande partierna kommer att driva sina kampanjer, men det är tydligt att vänstern kommer att driva sin kampanj på en grund som säger "Vem som helst, men inte Bibi". Från vår historia ser man tydligt att "vänsterns" besatthet för att komma fram till en överenskommelse med palestinierna inte kommer att bära god frukt. Och att blint underställa sig USA:s befallningar kommer inte att bära god frukt, det heller.

Vi kommer att försöka skicka ut en uppdatering om valet någon gång under de kommande två månaderna. Hur som helst, så tror vi att Benjamin Netanyahu fortfarande är den bäste mannen för jobbet och så vitt vi kan bedöma så är han även Guds val.

Be:

• Att vi alla ska vara goda lärjungar av historien, att vi ska lära oss de viktiga läxorna och ta rätt beslut baserat på de läxorna och på Guds Ord.

• Att Israels nästa regering ska anta Levyrapporten, som är baserad på Nationernas Förbunds mandat för Palestina. (Denna rapport, som nu är mer är två år gammal var förordnad av den förra regeringen som en grund för Israels lagliga anspråk på hela Israels land, inklusive Judéen, Samarien och Golanhöjderna.)

Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

4 Mos. 6:24-26

Eliyahu Ben-Haim, Jerusalem

Den 9:e december, 2014

P.S. Inbjudan till nästa års Internationella Bönekonferens (19-26 januari 2015) har skickats ut. Temat kommer att vara: Psaltaren 3:4 Men du, HERRE, är en sköld omkring mig. Du är min ära, du lyfter upp mitt huvud. Om du inte har mottagit en, så kan du hitta den på IFI:s hemsida www.ifi.org.il. Där kan du även fylla i ett formulär för att prenumerera på IFI:s fredagsbönepunkter.