Specialutgåva: Det israeliska valet

Valdag: Den 17:e mars, 2015

Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

1 Timoteusbrevet 2:1-4

Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är tillsatt av honom. Den som motsätter sig överheten går därför emot Guds ordning, och de som gör så drar domen över sig själva. De styrande är ju inget hot mot dem som gör det goda, utan mot dem som gör det onda. Vill du slippa vara rädd för överheten? Gör då det goda, så får du beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig, inte bara för straffets skull utan även för samvetets.

Romarbrevet 13:1-5

Det är tydligt att det inte finns något alternativ än att vi ska be för regeringen. Det borde vara en prioritet för Guds folk. Skriften gör det även klart att själva systemet med en regering är ifrån Gud. Många troende har under årens lopp tolkat det som att alla regeringar är ifrån Gud och att de därför blint måste äras och lydas. Det är ingen biblisk regel.

I 1 Timoteusbrevet 2 står det att regeringens syfte är att ge oss ett liv som är lugnt och stilla, på alla sätt gudfruktigt och värdigt - en atmosfär som främjar för att Evangeliet ska nå ut och för att människor ska kunna bli frälsta.

Romarbrevet 13:3-4 ger oss den gudagivna ordningen för en regering: en som belönar gott och straffar ont. En regering som belönar ont och straffar gott är inte en regering som möter Guds standard.

Mitt ute på ett minfält

Händelser under de senaste månaderna har placerat premiärminister Netanyahu mitt ute på ett minfält. Det började när John Boehner, talman för USA:s Representanthus bjöd in premiärministern för att tala på en gemensam session i den amerikanska Kongressen. Detta bröt emot diplomatisk praxis (normalt sett ska USA:s president konsulteras först), men det gick inte utanför Boehners auktoritet. (Som talman för Representanthuset är Boehner den andra i ledet av efterträdare om presidenten skulle dö eller på något sätt bli oförmögen att fungera i sin tjänst.)

Det är en tydlig politisk kamp mellan president Obamas Demokratiska parti och den av Republikanerna nu kontrollerade amerikanska Kongressen, men det finns också en mycket befogad anledning till att bjuda in premiärminister Netanyahu för att tala inför Kongressen angående det iranska kärnvapenprogrammet. Premiärminister Netanyahu har varnat världen för Irans strävan efter kärnvapen i över 20 år. Han anses vara den politiker som har mest expertis i ämnet. Kongressen vill få igenom en ny, strängare lista över sanktioner (som enbart skulle träda i kraft om P5+1-förhandlingarna med Iran skulle misslyckas) och då presidenten har lovat att lägga in ett veto mot sådana lagstiftningar, så hoppas Boehner att premiärministerns anförande ska ha inflytande på tillräckligt många demokrater för att kunna upphäva presidentens veto.

Självklart befinner sig premiärministern just nu mitt i en svår (och mycket smutsig) valkampanj, och naturligtvis vore det mycket svårt att tacka nej till en sådan internationell plattform som ett anförande inför den amerikanska Kongressen. Detta blir Netanyahus tredje anförande inför Kongressen, och Winston Churchill är den ende utländske ledare som fram tills nu har hållit så många anföranden.

Netanyahus politiska motståndare fortsätter att anklaga premiärministern för att förstöra den goda relationen mellan Israel och USA. Relationen mellan Netanyahu och Obama är verkligen dålig - många anser att det är den värsta någonsin mellan en amerikansk president och en israelisk premiärminister. Obama vill definitivt inte att Netanyahu ska tala om det här kommande avtalet med Iran. Det i sig själv säger mig att det här anförandet kommer ifrån Herren. Ett av Herren smort tal av Netayahu med många stående ovationer (förra gången fick han 29 stycken), skulle visa det israeliska folket att även om han inte kommer överens med den amerikanska presidenten (som 75 procent av det israeliska folket anser "inte är en vän till Israel"), så har han stort inflytande på - och respekt hos - många i USA. Det finns många frågor som kan påverka det här valet, och militär aktivitet eller terrorhandlingar mellan nu och den 17:e mars kommer att har stort inflytande, men det här anförandet kan faktiskt vara det som avgör valet för Netanyahu.

Netanyahus politiska motståndare till vänster trycker hårt på det som jag anser vara en av det israeliska folkets största synder och svagheter - att lita mer till USA än till Gud. Vi har ihållande bett för att Israel ska vänjas av från ett beroende av USA och istället börja söka sig till Gud för hjälp och beskydd.

Premiärminister Netanyahu tog upp ämnet angående oenigheterna med USA häromdagen, och det rapporterades på Israel Hayoms webbsida (http://www.israelhayom.com/site/newsletter_article.php?id=23451) den 11:e februari 2015. Premiärministern sade: "Israels första premiärminister, David Ben-Gurion tillkännagav Israels självständighet trots starkt motstånd från USA:s utrikesminister George Marshall. Även premiärminister [Levi] Eshkols beslut i början av Sexdagarskriget, premiärminister [Menachem] Begins beslut angående kärnvapenreaktorn i Irak, och premiärminister [Ariel] Sharons beslut att fortsätta med Operation Defensive Shield, möttes alla likaså av starkt motstånd från de amerikanska regeringarna vid de tidpunkterna."

"Oenigheter angående Israels säkerhet har funnits mellan premiärministrar i Israel, från både höger och vänster, och amerikanska presidenter från båda partier." Ingen av dessa oenigheter ledde till en bristning i relationen mellan Israel och USA. Faktum är, att med tidens gång blev vår relation starkare.

"Men vi har idag en djup oenighet med USA:s regering och resten av P5+1, angående det erbjudande som har getts till Iran. Det här erbjudandet skulle göra det möjligt för Iran att hota Israels överlevnad. Detta är en regim, Iran, som öppet förbundit sig till att förgöra Israel. Den skulle ha möjligheten under den här överrenskommelsen att skaffa kärnvapen på kort tid, och inom ett par år ha den industriella kapaciteten att producera många kärnvapenbomber för sitt mål att förgöra oss."

"Det här är inte en personlig oenighet mellan president Obama och mig. Jag uppskattar djupt allt som han har gjort för Israel på många områden. Och jag vet också att presidenten uppskattar mitt ansvar, mitt främsta ansvar, som är att beskydda och försvara Israels säkerhet."

Motståndet mot Netanyahus anförande finns inte bara i Israel, utan även bland vissa amerikanska judar. Återigen citerar jag från Israel Hayom, från den 11:e februari 2015: "Zionist Organization of America (ZOA) utfärdade ett strängt fördömande av de amerikanska judiska ledare som har satt sig emot Netanyahus kommande anförande: "Anti-Defamation Leagues (ADL) ledare Abe Foxman och Union for Reform Judaisms (URJ) president Rick Jacobs skamfulla fördömande av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för att han tackade ja till inbjudan att tala inför en gemensam session i Kongressen om det iranska kärnvapenhotet för judar och USA, påminner om det judiska etablissemangets ledares fördömande av Peter Bergson och Ben Hecht när de försökte tala inför Kongressen på 1930- och 1940-talen om hotet som nazisterna innebar för Europas judar", löd ZOA:s uttalande. "Den mest framstående judiske ledaren under tiden för Andra Världskriget, den reformistiske rabbinen Stephen S. Wise, och hans kollegor försökte enträget att få Roosevelts regering och kongress att inte lyssna till modiga judiska ledare, så som den framstående manusförfattaren Ben Hecht och Irguns ledare Peter Bergson (även känd som Hillel Kook) och deras Bergson-grupp, som försökte offentliggöra och sätta stopp för den nazistiska massakern av europeiska judar. Rabbi Wise demoniserade Bergson och Hecht, och krävde att de skulle sätta stopp för sina aktiviteter för de europeiska judarna, och krävde att judar inte skulle "göra en sak" av nazisternas massaker. Rabbi Wise och Nahum Goldmann påstod att Bergson-gruppen "inte representerade judarna" och sade till USA:s Utrikesdepartement att Bergson och Hecht var ett "lika stort hot som Hitler för de amerikanska judarnas välmående." Parallellerna till vissa judiska ledares uttalanden idag, inför det iranska kärnvapenhotet, är riktigt kusliga.

"Premiärminister Netanyahu kommer att tala till Kongressen angående den verkliga, skrämmande överhängande faran med Irans förmåga att framställa kärnvapen - - vilken hotar att förgöra Israel och utsätta stor del av resten av världen för fara. Detta är ett sådant brådskande och livshotande ärende - - för både Israel och USA - - att varje judisk ledare borde yrka på att alla kongressmedlemmar ska närvara vid den israeliske premiärministerns anförande.

"ZOA:s president Morton Klein sade, "Vi har inte råd att återigen agera som de judiska ledarna gjorde på 1930- och 1940-talen, som satte sig emot försök att rädda sina europeiska bröder och systrar från utrotning. ZOA ber judiska ledare att stämma in med ZOA i en gemensam kraftansträngning för att stötta premiärminister Netanyahus anförande inför Kongressen, och för att stötta efterföljande försök att införa sanktioner och alla andra nödvändiga steg för att stoppa det existentiella hotet mot Israel, USA, och hela världen som uppstår genom iranska kärnvapen." Slut på citat.

Det verkar som att Zionist Organization of America har lärt sig något av historien och att många, både i den amerikanska judiska församlingen och i Israel, fortsätter att ignorera de lärdomarna.

Netanyahu citerar bibelord när han talar, och även om det i sig själv inte är en tydlig indikation på en tro på Gud, så har han hållit i bibelstudier i sitt hem. När det kommer till frågan om Aliyah, så är han och Avigdor Lieberman de enda som kallar alla judar att komma hem. Detta har faktiskt blivit en annan attackpunkt för konkurrerande politiker. De vill ha enbart positiv Aliyah ("Jag är sionist och jag vill bo i Israel"), medan Herren säger att Han kommer att använda jägarna för att föra sitt folk hem.

Se, dagar skall komma, säger HERREN, då man inte mer skall säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder, dit han hade drivit bort dem." Ty jag skall föra dem tillbaka till deras land, det som jag gav åt deras fäder. Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger HERREN, och de skall fiska upp dem. Sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skall fånga dem på alla berg och alla höjder och i alla bergsskrevor.

Jeremia 16:14-16

Obama

Det är något som sker i USA. Landet verkar mer polariserat än någonsin förut och en av de främsta anledningarna är den aggressiva, antagonistiska och motsägelsefulla attityden hos Obama. Det har flera gånger förut hänt att den amerikanska presidentposten och den amerikanska Kongressen har styrts av konkurrerande partier, men det har alltid funnits en förståelse för att någon form av kompromiss från båda sidor varit nödvändig för att framgångsrikt kunna styra landet. Det verkar i stort som att det inslaget av kompromisser saknas idag.

Det verkar också tydligare för varje dag som går att Obamas sympatier ligger hos Islam, och ett mått av antisemitism kryper in i hans uttalanden. Under en intervju som hölls nyligen om terroristattackerna i Paris, så vägrade han återigen att kalla terroristerna för islamiska, och han sade att morden i den judiska mataffären var slumpmässiga. Han vägrade att kalla de morden en antisemitisk akt när mördaren själv sade att han kom för att döda judar. Sedan var Obama arrogant nog att jämföra Korstågen och Inkvisitionen med det som islamiska terrorister plågar hela världen med idag. Som min vän Chuck sade häromdagen, Korstågen och Inkvisitionen gick emot såväl lärorna från det Nya Testamentet som Yeshuas hjärta som vi förstår det. De islamiska terroristerna baserar allt de gör på Koranen och Hadith - Muhammeds undervisning.

Det är uppenbart att alla Obamas försök till utrikespolitik har varit katastrofala. Det verkar som att han tänker skriva under ett avtal med Iran som kommer att ge honom hans politiska arv. I verkligheten kommer detta att märka honom som 2000-talets Neville Chamberlain.

Vilka är det som kandiderar?

I Israel röstar vi inte på individer, utan vi röstar på partilistor. Kandidat nummer ett på ett partis lista är det partiets kandidat till premiärministerposten. Vi har aldrig haft en regering som har styrts av endast ett parti. Alla våra regeringar har varit koalitionsregeringar. Det är en anledning till att det ofta är svårt för regeringen att fatta svåra beslut. Efter valet sammanträder Israels president med alla partiledarna och frågar dem om vem de vill ska leda nästa regering. Koalitionspolitiken sätter igång så fort rösterna är räknade.

Likud (Premiärministerns parti): Listan upprättades genom primärröster och det är en bra lista. Premiärministern fick med nästan alla som han ville på realistiska poster (1-25), och blev av med några personer som han inte ville ha med.

Labor-Hatnuah: Har hållit sina primärval och mestadels radikala vänstermänniskor blev utsedda. Partiet leds av ett tvåhövdat monster: Itzak Herzog och Tzippi Livni. Herzog kommer ur en lång rad av Labor-folk. Han har ingen särskild expertis och är mycket mer "vänster" än sina förfäder. Livni å andra sidan har bytt parti så ofta att jag undrar om hon vet var hon är när hon vaknar på morgnarna!

Livni inledde sin politiska bana i Likud, hon är dotter till vänner och medarbetare till Menachem Begin. Jag är säker på att hennes föräldrar inte skulle kunna känna igen henne idag. Hon har gått från en stark "Landet Israel"-ståndpunkt, till Sharons övergivande av Gaza, till hans parti Kadima, till sitt eget parti Hatnuah och nu till Labor - och varje gång har hon rört sig längre och längre till vänster. Höjdpunkten i hennes karriär så här långt var som utrikesminister i Olmerts regering, när hon förhandlade slutet på det Andra Libanonkriget. Den överenskommelsen satte FN-styrkor i Södra Libanon för att hindra Hizbollah från att återupprusta och attackera Israel. Det har istället blivit ett väldigt dåligt skämt. Hizbollah har nu 100000-150000 raketer, av vilka många kan nå alla platser i Israel. Det är en större raketarsenal än de flesta av de europeiska nationerna tillsammans. Det är ganska tydligt att FN-styrkorna både är inkompetenta och dessutom väldigt rädda för Hizbollah. Det förvånar mig att det faktum att man satte Livni på Labors röstsedel faktiskt orsakade en ökning i presumtiva väljare. Hennes avsaknad av någon form av lod och hennes totala inkompetens är mycket uppenbar. Ändå är hon populär. Är detta någon form av häxkonst?

Beit Yehudi - Det judiska hemmet: Leds av Naphtali Bennett och är i grund och botten ett religöst parti för "moderna ortodoxa" människor och arbetar mycket starkt för bosättningsrörelsen i Judéen och Samarien. De höll ett primärval för att utse sina kandidater.

Arabiska partier: På grund av en ändring i lagen som kräver att man har 3,5 % av rösterna för att få vara med i Knesset (tills för nyligen var det 2 %), så har de arabiska partierna gått samman och vissa opinionsundersökningar visar att de kan få 15 mandat, vilket skulle göra dem till det tredje största partiet i Knesset. De kan avgöra vem som får uppgiften att forma nästa regering.

Yesh Atid: Lett och styrt (inga primärval, alla kandidater och deras positioner på listan är utsedda av dess "härskare"), av Yair Lapid, en tidigare TV-personlighet och journalist. Jag skulle kalla dem för ett mitten-vänsterparti. I det senaste valet blev de det andra största partiet. De förväntas få mycket färre mandat den här gången.

Koolanu: Ett nytt parti som leds och styrs av Moshe Kahlon. Kahlon var i Likud i sitt tidigare politiska liv, och den här gången går han in i valet med sitt eget parti. Jag skulle kalla det här partiet ett mitten-högerparti.

United Torah Judaism: Ett ashkenasiskt, ultraortodoxt parti, som går samman med vem som helst som ger dem mest pengar till deras institutioner. Styrs av ett rabbinskt råd som, förutom i rent religiösa frågor, inte alltid ser på saker på samma sätt.

Shas: Ett sefardiskt, ultraortodoxt parti som går samman med vem som helst som ger dem mest pengar till deras institutioner. Styrs av ett rabbinskt råd som är mycket mer homogent i sin åskådning. Leds (och vissa skulle till och med säga: styrs) av Ari Deri, dömd för att ha tagit emot mutor.

Am Itanu: Ett nytt sefardiskt, ultraortodoxt parti lett av Eli Yishai, en tidigare ledare för Shas som bröt sig ut för att starta sitt eget parti. Definitivt längre åt höger än Shas.

Yisrael Beitanu: Leds och styrs av Avigdor Lieberman. Det här partiet började som ett parti för ryska immigranter och försöker nu tilltala mer konventionella "höger"-israeler. De är intrasslade i ett antal korruptionsfall och förväntas förlora många mandat i det kommande valet.

Meretz: Ett vänsterparti, långt (mycket långt) åt vänster, som har funnits i många år.

Be för:

• Att Benjamin Netanyahu och Likud ska bli det störta partiet i det blivande Knesset och att de får mandatet att forma nästa regering. Jag och många av mina kollegor tror att han fortfarande är den man som Herren har kallat för att leda Israel i den här kritiska tiden, trots hans svagheter och brister. För många år sedan kallade Herren oss att be för att Netanyahu skulle bli premiärminister. Under alla dessa år har Herren inte ändrat vårt fokus till någon annan, trots att vi ofta kommer inför Honom och frågar Honom om det inte nu är tid för någon annan att leda den här nationen. I frånvaron av ett tydligt ord från Herren om att be för och lägga vår röst på någon annan, så fortsätter vi att stå inför Honom och be att Hans favör (och Israels folks favör) ska vara över Netanyahu, så att han får ytterligare en mandatperiod som premiärminister.

• Vi arbetar efter principen att Gud inte behöver bekräfta en anvisning dagligen, men vi fortsätter att be så som Han har kallat oss att be tills dess att han ändrar anvisningen för vår bön.

• Be för Netanyahus anförande inför USA:s Kongress, att han ska vara utrustad av Gud i allt han säger och hur han säger det. Låt hans anförande vara en väckarklocka för många runt om i världen.

• Om jag ser på situationen med mina mänskliga ögon och mitt sunda förnuft, så ser jag ingen annan duglig kandidat för premiärministerposten. Om du känner att du inte kan be för någon individ, så be då att den kandidat, som kommer att låta Herren få mest ära, ska bli utvald.

HERREN välsigne dig och bevare dig. HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

4 Mos. 6:24-26

Eliyahu Ben-Haim, Jerusalem

Den 19:e februari, 2015