Shalom från Sion,

Följande citat från Israel, God's Servant (Torrance & Taylor, Paternoster, 2007, s.4), sätter fingret på en central fråga för troende.

Frågan om judarna, är i själva verket en central fråga för de kristna: fel förhållningssätt gentemot judarna innebär i förlängningen ett förvrängt förhållningssätt gentemot Gud och Hans ord, och att man har missförstått själva kärnan i det kristna budskapet.

Många kyrkor uppmärksammar varken Israel eller judarna, och anser att de som gör det är obalanserade. Vad säger Skriften?

HERREN Israels Gud

I Bibeln är ära till Guds namn - meningen med allt vi är och gör - förknippat med Israels folk. Till exempel, efter att Gud uppenbarat det "davidiska förbundet" för Kung David (2 Sam 7:4-16), svarade David i lovsång och bön, och sa, Ditt namn skall vara stort till evig tid så att man skall säga: HERREN Sebaot är Gud över Israel… (2 Sam 7:26) När Gud identifieras som Israels Gud ärar det Hans Namn!

Malaki 1:5 verifierar detta. Era ögon skall se det, och ni skall säga: "HERREN är upphöjd utöver Israels gränser.

I Hesekiel 36 kan vi läsa att när Israel idag upprättas blir Guds namn ärat. På grund av Israels synder skingrade Gud folket. Sedan säger Gud beträffande deras upprättelse, v. 22-23, Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namns skull… Jag vill helga mitt stora namn… och de skall inse att jag är HERREN, säger Herren, HERREN, när jag bevisar mig helig bland er (Israel) inför deras ögon.

Guds namn kommer att bli förhärligat genom Israel genom Hans förkunnade tvåstegsplan - aliyah (judisk immigration till Israel) och judarnas frälsning. För det första: Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. (v. 24) Vi har redan fått se hur detta sker i över ett sekel, och immigrationen ökar idag.

Sedan följer en koncis beskrivning av vad det innebär att blir "pånyttfödd" (v. 25-28): Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud. Notera hur Han avslutar: Men ni skall veta att det inte är för er skull jag gör detta, säger Herren… Jag, HERREN, har talat det, och jag skall göra det. (v. 36) Om vår Gud har sagt att Han ska göra detta, och sen inte gör det, vad är det då för en slags Gud vi tjänar? Prisa Gud, vi ser det hända, och det är sammanbundet med Hans ära.

Försäkra dig om att din Gud är Gud

Ett bra sätt att se vad du tror om Gud, är att se vad du tror om Israel. Till exempel, om du tror att Gud är kärlek, men inte tror att Gud fortfarande älskar judarna, vad för slags kärleksfull Gud tror du då på?

Angående de sista dagarna (se Jer. 30:24), säger Gud, jag skall vara Gud för alla Israels släkter, och de skall vara mitt folk. Hur och varför?… Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. (Jer. 31:1, 3. se även 5 Mos 7:6-8)

Jeremia 32:41 är enda gången Gud säger att Han tänker göra något av hela sitt hjärta och hela sin själ. Jag skall glädja mig över dem och göra dem gott och jag skall plantera dem i detta land med trofasthet, av hela mitt hjärta och hela min själ. Han fortsätter: Ty så säger HERREN: Liksom jag har låtit all denna stora olycka komma över detta folk, så skall jag också låta komma över dem allt det goda som jag har lovat dem. (v. 42) De domar, som Gud lovade Israel om man inte lydde, har inträffat (se 5 Mos28:15-68). Därför vet vi, att Hans utlovade välsignelser, inklusive frälsning (Jer. 32:37-40; 33:6-16, etc.), också måste ske. Vi ser det nu.

Yeshua sa, "Den som har sett mig har sett Fadern… (Joh 14:9b, jfr. 14:7). Yeshua, Gud i fysisk skepnad (Kol. 1:15; 1 Tim. 3:16; Heb. 1:3a), uttryckte känslor. Och Gud uttrycker starka känslor för Sion. Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han ha sin boning. Detta är min viloplats till evig tid. Här skall jag bo och hit längtar jag.  (Psalm 132:13-14)

Om Gud uttrycker sådan kärlek och förpliktelse, är det möjligt att han till slut skulle förkasta Israel? Nej. Jag, HERREN, har inte förändrat mig, och ni, Jakobs barn, har inte utplånats. (Mal. 3:6; jfr. Rom. 11:28)

Guds natur

Striden över Israel är egentligen en strid över Guds karaktär. Gud har över 200 gånger i Gamla testamentet lovat att ge Israels land till Israels folk, och sände sedan sin Son för att bekräfta sina löften (Matt. 5:17-18; Rom. 15:8; 2 Kor. 1:20). Tror vi verkligen att vår Gud skulle bryta alla dessa löften?

Kände Han inte till framtiden? Överraskade det Honom att de flesta av Israels ledare förkastade Messias Yeshua när Han vandrade bland dem? Nej! (Apg 3:17-18; 4:23-28)

Chockerades Yeshua när Hans folk förkastade Honom? Nej, ty Han kom för att dö (Matt. 20:28). Han visste också att Han skulle uppstå och återvända i ära (Matt 16:21, 27).

Även om många judar faktiskt tog emot Messias (annars skulle vi judiska och hedniska troende inte vara här idag), var Paulus orolig att man skulle vända sig från judarna som grupp, för att de avvisade Messias. Paulus bönföll hedniska kristna att inte missförstå Guds förehavande med Israel. Han varnade de hednakristna för högmod inför judarna (Rom 11), men kyrkan misslyckades ändå, i båda dessa avseenden.

Striden om Israel, som inbegriper Israels Gud och Hans ord, skapar ständigt rubriker. Den kommer att sända mängder av människor till Josafats dal på Guds domedag. (Joel 3:1-2).

USA:s president Obama vs. Israel & Amerika

Det Jerusalem Posts Caroline Glick varnande skrev, angående Obamas uppmuntran av planerna på att bygga en moské vid ruinerna av World Trade Center, refereras här. Obama sa att muslimer har samma rätt att utöva sin religion som alla andra amerikaner har. I det ingår rätten att bygga ett kulturcentrum och en plats för tillbedjan på privat mark på nedre Manhattan.

De som protesterar mot bygget hävdar inte att det strider mot den amerikanska konstitutionen. Däremot upplever många att det är fel att bygga en moské på den plats där muslimer mördade nästan 3000 människor i Islams namn, en krigföring mot USA och en terrorattack mot det amerikanska folket.

Antingen var det politiska syften som motiverade Obama, eller så fanns det ideologiska skäl. Eftersom mer än 67% av tillfrågade amerikaner uppgav att de var emot att moskén byggs, kan det inte ha handlat om en politisk strategi.

Då återstår ideologi. Om Obama tror så starkt på medborgarrätt, att han drivs till att föra djupt impopulär politik i valtider, så kunde man vänta sig att han skulle resonera likadant kring alla grupper, på alla platser, hela tiden.

Ändå är Obama för att judar ska förnekas rätten till sin egendom i Jerusalem, Judéen och Samarien, där palestinier vill utropa en "judelös" stat, eftersom han tror att upprättandet av en palestinsk stat kommer att möjliggöra fred i Mellanöstern. Judelös stat? Mycket riktigt. Palestinska myndighetens president Abbas sa nyligen till egyptiska reportrar att han inte kommer att ge en enda israel tillåtelse att bo bland palestinier på palestinsk mark.

Glick: Föreställningen om att en medfött antisemitisk palestinsk stat, uppbyggd på ett så starkt judehat, skulle kunna existera i fred med Israel är helt enkelt löjeväckande. Obama har aldrig insisterat på att Abbas ska överge sin antisemitism, eller protesterat mot hans Judenrein-linje.

Obama som är så ideologiskt fäst vid den palestinska saken, vägrar att se något positivt i Israels agerande vid "fredssamtalen".

Den amerikanske ledaren som har förkastat den uttryckliga åsikten hos 67% av sin egen befolkning, till fördel för byggandet av en moské vid Ground Zero kommer inte att lyssna till logik, och inte heller blidkas av israeliska byggstopp eller andra förtroendestärkande gester.

("Standing on a landmine," C. Glick, JP Op-ed, 17 Aug. 2010)

Barry Rubin påpekade att läsningen av Obamas septembertal vid FN:s generalförsamlings årliga möte var tämligen avslöjande. Två avsnitt berörde terrorism, två avsnitt berörde Iran, tio långa avsnitt handlade om Israel och Palestina. Inlägget refereras här.

I förra årets FN-tal lovade han att direkta, intensiva förhandlingar skulle upptas inom två månader. Det tog ett år. Sedan krävde han ett byggstopp från Israels sida. Detta balanserar han dock inte, då han inte kräver någonting från den palestinska sidan. Han uppmanar länder att ge den palestinska myndigheten mer bistånd, men misslyckas med att få någon arabisk stat att ge ens så mycket som de gav när Bush var president.

Rubin citerar från Obamas tal: Modet hos en man som president Abbas, som står upp för sitt folk inför världens ögon, är mycket större än modet hos dem som skjuter raketer mot oskyldiga kvinnor och barn. Rubin: Vad består sagda mod i? I att kompromissa med Israel? I att bekämpa Hamas? I att sluta upp med provokationer och uppmana sitt folk att acceptera Israels existens? I att erbjuda palestinska flyktingar nya hem i Palestina eller att erkänna Israel som stat…? Nej. Modet består endast i att Abbas nu, efter att ha vägrat i två år, deltar i direkta förhandlingar med Israel, men samtidigt hotar med att lämna förhandlingsbordet så fort han får en chans.

År 2011 vill Obama att FN ska vara redo att öppna armarna för en självständig palestinsk stat, som lever i fred med Israel. Då chanserna är mycket små att detta kommer att hända, kan man fråga sig varför Obama sätter sin prestige på spel och han får frågan att verka som världens viktigaste. Detta är hans världsyn - han hävdar amerikanskt ansvar för problem i världen, utan att lova amerikanskt ledarskap eller intresse i frågan.

Rubin konstaterar, det har funnits presidenter som har trott att resten av världen är precis likadan som USA. Det har funnits presidenter som har trott att resten av världen är mycket värre än USA. Obama är den första presidenten som tror att resten av världen är bättre än USA. ("How non-American," B. Rubin, JP Op-ed, 27 Sept. 2010)

Många i Israel oroar sig över att när resultaten i amerikanska mellanårsvalet är klara - oavsett utgången - så kommer Obama att ytterligare yrka på att en palestinsk stat bildas. Om de senaste undersökningarna stämmer och republikanerna tar över ett eller båda kongresshusen, så kommer en tyglad president att vara för upptagen eller svag för att lägga särskilt mycket press på Jerusalem. Även om Vita Huset sätter agendan för den amerikanska utrikespolitiken, så kan kongressen på många sätt påverka den.

Om Obamas parti förlorar kan Israel å andra sidan hamna i en mycket farlig position. David Makovsky, docent vid Washington Institute for Near East Policy, skriver att om Obama förlorar makten att påverka inrikeslagstiftningen så är det möjligt att han till 100% blir en utrikespolitisk president. Då kanske han istället för att rädda sitt rykte och sitt presidentskap, försöker bli den store fredsmäklaren i Mellanöstern. ("Israelis, Palestinians eye US midterm elections," JP, 24 Oct, 2010)

Ground Zero-moskén

I en ledare i Jerusalem Post skriver Daniel Gordis, styrelseledamot vid Jerusalems Shalem Center, att på ytan kan moskékontroversen kokas ner till en konflikt mellan amerikansk religionsfrihet och den sorg som offrens familjer känner. I ljuset av det är man som motståndare till moskén en islamofobisk rasist. Är man däremot för bygget så är man okänslig inför smärtan hos dem som förlorat sina älskade.

Israeler vet av erfarenhet att det är mer komplicerat än då. Man behöver varken vara rasist eller islamofob för att känna oro över moskén. Att leva i den här regionen har lärt oss att det första steget till ett effektivt försvar är att erkänna att någon annan faktiskt vill förgöra dig.

I det politiskt korrekta USA tror man att alla som för krig emot USA eller Israel, endast strider för en rättvis lösning på konflikten och en sådan uppnås genom att vi förstår deras lidanden. "Fiende" är ett fult ord, eftersom det antyder att konflikten är permanent.

Israeler skulle också föredra att leva i en värld där vi inte har dödliga fiender, en värld där våra barn börjar läsa på universitet när de fyller 18, istället för att tjänstgöra flera år i armén. Men vi har lärt oss att allt annat än absolut klarsynthet och ärlighet - i kombination med oerhörda uppoffringar - kan förstöra oss.

Iran står på tröskeln till att bli en kärnvapennation. Irakkriget var i bästa fall "inte ett misslyckande". Kriget mot talibanerna och al-Qaida kan pågå i ytterligare flera år och kräva fler dödsoffer. Men USA är trötta på krig. Obama planerar redan att ta hem sina trupper, ordet "terrorist" börjar bli förbjudet att använda, eftersom det ses som politiskt inkorrekt. Men oviljan att kalla en fiende vid sitt rätta namn kan bli USA:s fall.

Det återstår att se om USA kommer göra allt för att garantera att de värderingar man nu debatterar överhuvudtaget överlever. USA kan fortsätta att vara de frias land, men bara om de också fortsätter att vara de modigas hem. ("Ground Zero mosque - what US could learn from Israel," D. Gordis, JP Op-ed, 3 Sept. 2010)

Bibi i Knesset - Israels parlament

När premiärminister Benjamin "Bibi" Netanyahu talade vid Knessets vinteröppning konstaterade han att Israel är den enda demokratin i Mellanöstern och den enda judiska staten i världen. Dessa två värden utgör grunden för vår existens och staten Israels väsen.

Han tillade att under rätt förutsättningar kan etablerandet av en palestinsk stat medföra fred, men om en sådan stat bildas på ett oansvarigt sätt, så finns det en risk att konflikten förvärras och terrorn ökar. För att kompromissen ska kunna leda till fred och inte krig, måste två fundamentala komponenter ingå: erkännande och säkerhetsarrangemang.

Bibi insisterar på att palestinierna erkänner Israel som det judiska folkets stat och hemland. Vägran att erkänna det judiska folkets rätt och historiska koppling till landet utgör konfliktens rötter.

En slutlig fred måste också innefatta rejäla säkerhetsarrangemang på fältet. Situationen som uppstod när vi lämnade Libanon och Gaza utan att upprätta sådana visar hur nödvändiga de är. Netanyahu påpekade att Israel en gång hade fredliga, normala relationer med Turkiet och Iran, och att båda dessa länder nu är fiender. Ingen kan säkert säga att något liknande inte kommer att hända efter ett fredsavtal med palestinierna. Därför insisterar vi på starka säkerhetsarrangemang för att försäkra att fred kommer att upprätthållas i praktiken och att vi kan försvara vår existens om någon gör våld på sagda fred.

Bibi talade om det tio månader långa israeliska byggstoppet. Vi gick med på det med tyngda hjärtan och ändå slösade palestinierna bort tiden. Och nu när de tio månaderna löpt ut är ett av deras villkor för fortsatta fredssamtal att vi förlänger byggstoppet.

Bibi frågade sig vad palestinierna kan göra för att övertyga regeringen och de israeliska medborgarna att de verkligen vill leva i fred? Vad skulle visa att en verklig förändring skett på den palestinska sidan, att de inte bara kräver undfallenhet från Israels sida, och inte bara dikterar kraven, utan faktiskt är redo att på ett meningsfullt sätt ta ett steg mot att möta oss halvvägs.

Deras ledarskap måste kungöra inför sitt folk att de erkänner Israel som det judiska folkets hemland. Om de förväntar sig att vi ska erkänna den palestinska staten som deras hemland så måste vi förvänta oss att de erkänner vår stat som vårt hemland.

Bibi citerade från Israels självständighetsförklaring: Vi utropar härmed en judisk stat i landet Israel, under namnet staten Israel. Bibi: Detta är nyckeln till vår nationella existens och erkännandet av detta har alltid varit och kommer alltid att vara den sanna grunden för fred. ("PM Netanyahu… Opening of the Knesset Winter Session," PMO, www.pmo.gov.il, 11 Oct. 2010)

Palestinska myndigheten: "Ingen judisk stat"

Den palestinska myndigheten vägrar att erkänna Israel som en judisk stat eftersom det ogiltigförklarar deras krav på att de så kallade flyktingarna från 1948 ska ha rätt att återvända. Även den palestinska myndighetens "sansade" premiärminister, Salam Fayyad, vägrar att kompromissa i denna fråga. Nyligen avbröts ett möte mellan honom och den israeliske vice utrikesminister Danny Ayalon i New York, då Fayyad vägrat att lägga orden "två folk" till frasen "två land". Ayalon sa att den palestinska myndigheten inte kan kompromissa i fråga om ord, och definitivt inte i fråga om handlingar. ("Two States & 'Two Statements' Instead of 'Two Peoples'," Arutz 7, 22 Sept. 2010)

EU besvarade Israels begäran med typiskt humanistiskt jargong. En taleskvinna för EU:s utrikesminister Ashton sa: Vi ger vårt stöd till två demokratiska stater som lever i fred sida vid sida. Vi vill betona att den framtida staten Palestina och Israel måste garantera lika rätt till alla sina medborgare. I Israels fall gäller detta oavsett om medborgaren är jude eller inte. Vilket skämt. Arabiska medborgare har redan samma rättigheter som judiska medborgare. Det är den palestinska myndigheten som insisterar på att inga judar får bo i deras stat, men det håller EU tyst om ("EU says Israel should guarantee rights for all citizens," JP, 12 Oct. 2010)

Gud förhärdar fortfarande hjärtan

Följande är anledningen till att det ännu inte finns något "Palestina". Ända sedan 1993, när "fredprocessen" i Oslo tog sin början, har Israel haft premiärministrar, särskilt Barak och Olmert, som har erbjudit palestinierna nästan allt de har bett om, men de har alltid sagt nej.

Efraim Karsh, professor i Mellanösternstudier vid King's College London, noterade, att så fort som man meddelande att direkta förhandlingar mellan Israel och palestinierna skulle återupptas, gick PLO:s exekutiva kommitté, som styr den palestinska myndigheten, med på förhandlingarna, men hotade med att dra sig ur om Israel inte förlängde byggstoppet.

Karsh påpekar att när PLO:s engelska uttalande ser skapandet av en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred och säkerhet med Israel som resultatet av förhandlingar, så nämner den arabiska versionen inte tvåstatslösningen …Ty även om PLO:s ledarskap sedan … 1993 har lovprisat tvåstatslösningen närhelst man har talat inför israelisk- eller västpublik, så har man konsekvent svärtat ned den inför sina egna väljare och utmålat processen som ett övergående arrangemang, kortvarigt nödvändigt för att nå det obevekligt och sedan länge eftersträvade målet i Israels utplåning. Så det är ingen skillnad mellan Arafat och Abbas, eller mellan Hamas och PLO. Ingen av dem accepterar Israels rätt att existera …

Karsh betraktar inte Abbas som moderat. Efter det misslyckade toppmötet i Camp David i juli 2000 och starten av den andra Intifadan proklamerade Abbas att  rätten till återvändande, den standardiserade arabiska förskönande omskrivningen av Israels utplåning genom demografisk omstörtning, var en icke förhandlingsbar förutsättning för varje överenskommelse. 2001 sa Abbas att Osloprocessen var  det största misstaget Israel någonsin begick, och att den gjorde möjligt för PLO att bli globalt accepterat och respekterat utan att släppa på några av sina egna anspråk.

I ett TV-tal i maj 2005 betecknade Abbas Israels existens som en aldrig tidigare skådad historisk orättvisa och svor att aldrig acceptera den. Han förkastade också premiärminister Olmerts erbjudande (hösten 2007) om en stat på 97% av de omtvistade områdena, och avfärdade kategoriskt begäran att erkänna Israel som en judisk stat … [och] insisterade istället på ett fullständigt genomförande av rätten till återvändande.

I augusti 2009 bekräftade Fatah [Abbas och PLO:s viktigaste politiska parti] sin sedan länge gällande förbindelse till väpnad kamp som en strategi, inte taktik … Denna kamp kommer inte att upphöra förrän den Sionistiska entiteten är eliminerad och Palestina befriat. . ("Not taking yes for an answer," E. Karsh, JP Op-ed, 24 Aug. 2010)

Så, med vem ska Israel sluta fred? Varför pressar västvärlden Israel till att offra sig själv inför en oförsonlig fiende? D. Doron, director för Israel Center for Social & Economic Progress, säger att det är dags att ifrågasätta att ett israeliskt tillbakadragande till den godtyckliga och icke försvarbara vapenstilleståndslinjen från 1967, nedmontering av bosättningar och etablerande av en oberoende palestinsk stat … är vägen till fred.

Han frågar sig varför folk betraktar judiska bosättningar som ursprungsproblemet i den arabisk-israeliska konflikten, då faktum är att konflikten började med Första Världskriget. Vid slutet av det kriget föll det korrupta Ottomanska imperiet - med sitt centrum i Turkiet och allierat med Tyskland - genom intern kollaps och militärt nederlag.

Anmärkningsvärt är, att konflikten rasade i årtionden innan en enda bosättning hade etablerats. Ännu mer anmärkningsvärt är, att flertalet palestinska talesmän gjorde klart att konflikten kommer att pågå tills 'bosättningar' som Tel Aviv, Haifa och Jerusalem utplånats…

Och anspråket på att Israels bosättningar är olagliga, då?

Den senaste lagliga fördelningen av alla mellanösternterritorier i f.d. Ottomanska imperiet avgjordes i Nationernas Förbunds fredskonferens i San Remo 1922. De territorier som kom att bli Palestina (… nu Israel, Västbanken, Gaza och Jordanien) tilldelades Storbritannien på mandat att i dem etablera ett judiskt nationalhem. Araberna accepterade denna uppdelning ivrigt, ty genom att överge sitt krav på mindre än 1% av det f.d. Ottomanska territoriet [Palestina] … fick de 99% av dessa territorier i Mellanöstern och Nordafrika utan att lyfta ett finger. I enlighet med internationell lag har araberna övergett varje anspråk på territorierna i det brittiska mandatet.

Slutligen, inget 'palestinskt' land har någonsin existerat … 'palestinska' araber betraktade sig själva tills helt nyligen som syrier. Deras åtskilda 'palestinska' identitet är en ny politisk uppfinning, en reaktion på Sionism … ("Alchemists of peace," Daniel Doron, JP Op-ed, 1 Sept. 2010)

Jerusalem, centrum för uppmärksamhet

Gud säger: Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också Juda skall drabbas, när Jerusalem blir belägrat. Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den … (Sak 12:2-3a)

Den palestinska myndighetens [PA] minister för religiösa ärenden sa i en predikan i en moské i Ramallah, med Abbas närvarande, att Såvida inte frågan om Jerusalem löses, genom att staden blir Palestinas huvudstad, blir det ingen fred. Jerusalem måste återlämnas till dess ägare. Vi är dess ägare. ("PA minister threatens war over Jerusalem," PMW, Marcus & Zilberdik, IMRA, 30 Aug. 2010)

Men Jerusalem Posts specialist på arabiska frågor, Khaled Abu Toameh, yrkar på att en majoritet av araberna i östra Jerusalem föredrar att leva under israeliskt styre. I en artikel för Hudson Institute skriver Toameh att de som tror att Jerusalem kan delas i två … vet inte vad de pratar om. Han frågar sig om de briljanta internationella fredsförhandlarna har ägnat en tanke åt vad en sådan delning skulle innebära för en geografiskt liten men överbefolkad stad.

Förutom den förödelse en delning skulle orsaka, med vägspärrar, trafik och gränser, vad vill Jerusalems 200 000 arabiska invånare ha? Av flera skäl tror Abu Toameh att de flesta vill leva under israeliskt styre. Som innehavare av israeliska ID-kort kan de åtnjuta israelisk sjukvård och andra sociala förmåner; de kan också leva i relativ säkerhet och i ett samhälle som följer lagens regler …

Att på nytt dela Jerusalem innebär att man får in antingen PA eller Hamas i staden. De arabiska invånarna har sett det ske på Västbanken och Gazaremsan under de senaste 16 åren, och de är inte pigga på att leva under en korrupt myndighet eller en radikal islamisk entitet. ("Jerusalem Arabs don't want to live in 'Palestine'," Israel Today, 4 Oct. 2010)

Kristet självbedrägeri om islam

Även om detta specifikt riktas till USA:s kyrkor, berör det de flesta kyrkor i Väst. William Kilpatrick brukade håna vänster-skribenter som varnade för att kristna utgjorde ett allvarligt hot mot amerikansk frihet. Nu är han inte så säker. Han frågar sig till och med om kristna, i sin naivitet och längtan att vara toleranta mot oliktänkande, oavsiktligt bereder vägen för en … islamiskteokrati.

För att nå ut till lokala moskéer inbjuder många församlingar en muslimsk ledare för att berätta om islam. Naturligtvis presenterar imamerna islam som en religion av kärlek och fred. Och naturligtvis, i sin strävan att verka kärleksfulla och accepterande, slickar de kristna i sig … och drar slutsatsen att islam bara är ännu en fin, broderlig religion som deras egen. Som resultat av det kan man troligen räkna med att de inte opponerar sig mot … något enda muslimskt initiativ. Muslimska ledare har gjort ett bra jobb i att maskera sina klagomål som mänskliga rättighetsfrågor. Detta gör ett stort intryck på många kristna som ser strävan efter social rättvisa som deras viktigaste uppgift…

Muslimska ledare i USA har också ett missionerande program: 20000 Dialoger. Den viktigaste premissen för detta interreligiösa initiativ är att en opinion som hyser motvilja mot islam, är en outbildad opinion…

Argumentet om moralisk ekvivalens tilltalar många kristna amerikaner eftersom de är uppväxta med multikulturella myter om de grundläggande likheterna hos olika kulturer och religioner. Så, de accepterar ivrigt islam som inte större hot än kvarterets synagoga. För alltför många kristna är kristendomens grundtema inget annat än tolerans och icke-fördömande. Dessutom har kristenheten i USA blivit så uppblandad med terapi och populärpsykologi att det säkraste tecknet på utkorelse är att man har en bra självkänsla. Det är naturligtvis mycket enklare att må bra … om man kan berömma sig för att vara tolerant, känslig, respektfull mot skillnader. ("Lambs to the Slaughter," W. Kilpatrick, FrontPageMagazine, 9 Aug. 2010)

Hantering av Fursten över Persien

Kolumnisten George Will skriver att Netanyahu betraktar Mellanöstern som format genom två utvecklingar.

En är Irans och det militanta islams framträdande efter revolutionen 1979, som lett till al-Qaeda, Hamas och Hizbollah. Den andra … hotet om ett missilkrig.

Båda fenomenen hotar Israel, och tillsammans med kampanjen att avlegitimera Israel syftar de till att utplåna dess förmåga till självförsvar. Israels tillblivelse återställde judarnas förmåga till självförsvar. Men varje gång de gör det, hörs en världsvid fördömelsekör … Eller, som Will skrev: Varje israeliskt självförsvar varsomhelst bedöms automatiskt som 'oproportionerligt'. Israel vet detta när man håller ögonen på Iran.

Obama har slösat ett år på att engagera Iran. De nuvarande sanktionerna fungerar sannolikt inte. I fråga om avskräckande åtgärder mot en kärnvapennation som stöpts i en ideologi av martyrskap, minns vad Ayatollah Khomeini sa 1980: Vi dyrkar inte Iran, vi dyrkar Allah. Patriotism är ett annat namn för gudlöshet … låt detta land gå upp i rök, förutsatt att islam uppstår i seger i resten av världen. Idag proklamerar Irans högsta ledare Khamenei att Israel är Allahs fiende. Och Irans f.d. "moderate" president Rafsanjani kallar Israel för ett en-bombs-land.

För Israel innebar 1948: För första gången på 2000 år kunde ett suveränt judiskt folk försvara sig mot attack … Om Israel slår till mot Iran, kan världen inte säga att den inte blivit varnad. ("Netanyahu's warning," G. Will, Washington Post Op-ed, 15 Aug. 2010)

Saphir om bön

Adolph Saphir, en hebreisk kristen i Storbritannien i slutet av 1800-talet, utmanar oss med detta bibliska koncept: Bön är en fantastisk verklighet. Den talar till levande Gud. Syftet med bön är inte att vi får tala, men att Gud lyssnar. Utan den tron, finns ingen sann bön. (The Lord's Prayer, A. Saphir, Keren Ahvah Meshihit, POB 10382, Jerusalem 91103, Israel)

Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om.

1 Joh 4:14-15

Chuck & Karen Cohen