Shalom från Sion,

Gud är sionist! … hela jordens fröjd, berget Sion … den store konungens stad. (Ps. 48:3; se även Matt. 5:35); YHVH älskar Sions portar mest bland alla Jakobs boningar. (Ps. 87:2; se även 132:13); Ty YHVHs vrede är riktad mot alla hednafolk… Ty dagen för YHVHs hämnd kommer, ett vedergällningens år då han utför Sions sak. (Jes. 34:2a, 8; se även 31:4; Joel 3:16-17); För Sions skull vill jag inte tiga, för Jerusalems skull vill jag ej unna mig ro, förrän dess rättfärdighet går upp som solens sken och dess frälsning lyser som ett brinnande bloss. (Jes. 62:1); Jag nitälskar för Jerusalem och brinner av nit för Sion. (Sak. 1:14b; se även 8:2)

Eftersom Gud inte skäms för att vara sionist borde vi, som är uppkallade efter Hans namn, inte heller skämmas för det.

<q class="scripture">När grundvalarna rivs upp, vad har då den rättfärdige gjort?

Den här innebördsrika alternativa översättningen från hebreiskan av Psaltaren 11:3 verkar mycket vettig då västvärlden pressar Israel till att dela Guds land. Många kyrkor har, i sin strävan att undvika att vara ”politiska”, inte varnat sina nationer om de Guds utlovade domar som kommer över dem som gör detta (Hes. 35:12-15; Joel 3:1-2; Sak. 12:9).

USA:s status som supermakt kan mycket snart vara över. Allt sedan president Bush d.ä. tvingade Israel till ”Fredstoppmötet” i Madrid har allt fler stränga domar fallit över vårt fosterland. Det verkar också som att Gud har tagit bort sin återhållande hand, och låter USA fritt följa ”köttet” (Rom. 1:24-32). Oavsett vem som blir vald [i det stundande presidentvalet, övers.annm.], bådar den uppsåtliga blindheten och bristen på bön för Israel bland de amerikanska kyrkorna inte gott för USA.

I 1 Mos. 12:3 hotar Gud dem som förbannar Israel (se även 4 Mos. 24:9b). Att ”förbanna” Israel betyder att tala illa om, att vanhedra, att tala skadligt eller att förminska. Troende berättar ofta för Chuck att de talar med sina församlingsäldste om Israel, men att dessa vägrar att tala öppet om sanningen – inte för att de inte ”fattar”, utan för att de inte vill skapa splittring och osämja i sina församlingar. Istället ignorerar eller minimerar de hur Gud återupprättar Israel för sin ära. 2017 är det 500 år sedan Reformationen. Vad hade hänt om de tidiga reformatorerna, då de hade insett sanningen i Guds Ord, men på grund av människofruktan och rädsla för delning och osämja i deras kyrkor, inte hade sagt något? När Herren, YHVH talar, vem skulle då inte profetera? (Amos 3:8)

Ord från Herren

Under IFI:s Bönekonferens i Skottland talade Herren det här genom Chuck: ”Att tro på att Jag återupprättar Israel idag är inte längre ett alternativ för Min Församling. Antingen stödjer Min Församling det som Jag gör av hela mitt hjärta och hela min själ (Jer. 32:41-42) – eller så kommer de att finna sig själva i rörelse längre och längre bort från mig på grund av olika vilseledande vindar av läror. Tiden är nära. Idag, om du hör Min röst, förhärda inte Ditt hjärta. Stå med Mig och bevittna hur Jag vakar över Mitt ord för att fullgöra det (Jer. 1:12).”

Vid IFI:s Bönekonferens i Jerusalem 2011 fick Chuck motta det här: ”Jag har sagt att Jag än en gång ska skaka himlarna och jorden (Hag. 2:7; Heb. 12:26). Den tiden är nu. Jag skakar allt som kan skakas – i nationerna och i era liv, så att det som blir kvar kommer ifrån Mig.

”Varför skulle det överraska er, att saker och ting sker fortare och med högre intensitet? Har Jag inte sagt att slutet kommer som en kvinnas förlossning – som födslovåndorna som kommer tätare och tätare med ökad smärta – tills ett barn är fött? Och så kommer det att ske – tills Min Son återvänder.

”Göm er därför i Mig, ty Herrens namn är ett starkt torn, den rättfärdige skyndar dit och får skydd (Ords. 18:10).”

”Namn” betyder i hebreiskt tänkande ”väsentlig natur.” Den versen uppmuntrar oss att den Gud är – trofast, tillförlitlig, allsmäktig, allvetande, o.s.v., - det är vårt beskydd, och eftersom Han aldrig förändrar sig (Mal. 3:6), kan vi lita på den Han är, oavsett vad Han gör eller inte gör.

Varför Bibi tänker på det sätt han gör

Advokat Dan Illouz, tidigare rådgivare åt Knessets koalition, och juridisk rådgivare vid Israels Utrikesministerium, ger insikt i Israels premiärminister Bibi Netanyahus världssyn som har försatt honom ”i strid med världsledare”, eftersom Bibi står upp för det som han ser som ”en avgörande fråga”. Han har kritiserat USA:s president Obama ”för att han talade om att återvända till 1967 års gränser”, och fortsätter att konfrontera västvärlden angående det iranska kärnenergiavtalet.

Vissa ser honom som “en opportunistisk politiker som är mer intresserad av sin egen politiska framtid än den fria världens framtid”, men de tänker fel och ”orättvist”, och när man väl förstår hans världssyn, ”förstår man hans agerande…”.

Hans syn baseras på två komplementerande värden: ”hans faders djupa skeptisism… och amerikansk konservativ filosofi…” Professor Benzion Netanyahu influerade storligen sin son. Han var en ”student av inkvisitionen… sekreterare till Ze’ev Jabotinsky som var grundare av den Revisionistiska sionismen, och var en framgångsrik yrkesman under tiden för Förintelsen.” Hans insikt i historien och aktuella händelser under hans tid gav ”honom ett djupt skeptiskt synsätt”.

Han såg ”att judiskt lidande under Inkvisitionen inte endast orsakades av antisemitiska ledare, utan av judarnas egen utopiska syn på sina omgivningar. Deras förnöjsamhet förblindade dem inför faran.” Han kallade detta för ”judiskt självbedrägeri”, och det var tydligt underförstått en ”kritik mot dem som släppte garden i Europa” när nazisterna kom till makten. [Vi föreställer oss att han skulle tänka samma sak om judarna i västvärlden idag.]

Han gick samman med ”Revisionistisk sionism, som senare blev Likud”, då dess mål inte var skapandet av en ”ny jude”, utan att göra ”judar starkare genom att lära dem att försvara sig själva som en nation”. Bibis förkastande av ”utopiska synsätt” gör att han argumenterar ”emot [palestiniernas] goda avsikter”, och fokuserar på Israels ”försvarskrav” i alla fredsavtal. Han ser med rätta att Palestinska myndighetens president Abbas ”inte är att lita på”, och även om han skulle vara det, ”vem vet vem som kommer att ta hans plats…?”

Detta förklarar även hur har ser på avtalet med Iran. ”Så länge som avtalet är så lite som delvis beroende på de iranska ledarnas välvilja”, som kräver Israels utplåning och stödjer terroristgrupper som attackerar Israel, ser han avtalet som extremt farligt; ett som ska motarbetas till varje pris. Återigen, ”den utopiska värdssynen som omfamnas” av västvärlden, med Obama i spetsen, ses av Bibi som ”en existentiell fara för Israel.”

Efter att ha levt i USA under en del av sitt liv, har Bibi utvecklat en stark koppling till ”den amerikanska konservativa politiska rörelsen”, vars förespråkare också motsätter sig en utopisk världssyn. Som William Buckley en gång förklarade: En konservativ har inte en utopisk syn på historien – utan är skeptisk mot personer som vill rusa framåt med fantasier om världsfred. En konservativ är någon som står tvärsemot historien och ropar ”Stopp”, när ingen annan är benägen att göra det, eller att ha mycket tålamod med dem som uppmanar till det, och på grund av det blir han en plåga för optimisterna.

Det är den roll som Netanyahu har tagit, både inför världens brådska att sluta ett avtal med Iran och under förhandlingarna som ledde till det s.k Oslo-avtalet, när världen var ”hypnotiserad av löftet om utopisk fred”, och han ropade ”Stopp!”. Ett par år senare såg man ”ärketerroristen Arafats sanna ansike” och världen visste att Bibi hade rätt.

Obama sade att Bibis motstånd till ett ”utopiskt synsätt” är deras huvudsakliga skillnad. För ett år sedan, i en intervju i israelisk TV, kritiserade han artigt Bibi. ”Vi försöker konstant att balansera en politik av hopp och en politik av fruktan… Och med tanke på det otroliga tumult och kaos som försiggår i Mellanöstern”, Islamska statens uppkomst, den ”antisemitiska och antiisraeliska stämningen” i den arabiska världen, raketerna från Gaza, förstärkningen av Hizbollah – allt detta ”gör med rätta israeler oroliga”, först och främst för säkerhet, som Bibi är predisponerad att vara. Så idag, ”de policys och de rädslor som driver regeringens respons. Jag förstår dem. Men…”

Illouz säger att ”historien har visat oss att försiktighet är den rätta vägen, medan utopiska projekt ofta slutar i katastrof”. Och även om han blir kritiserad idag, för att ”motsätta sig det som många ser som en positiv förändring, har historien en vana att minnas dessa personer som de enda som stod upp emot katastrofala misstag… [Det] är bara logiskt att dra slutsatsen att det också är så Netanyahu kommer att bli ihågkommen”. ("Understanding Netanyahu's mind", D. Illouz, JP Op-ed, 13 april 2016)

Och vad är president Obamas världssyn?

Boaz Bismuth säger att om vi återvänder ”till 1300-talet, när böldpesten härjade på jordklotet, eller det tidiga 1900-talet, när färgen på en människas hud bestämde ens öde, så kanske vi inser hur välsignade vi är att vi lever idag, i vad som Obama i april, kallade för den ”fredligaste epoken i människans historia”! Men skulle folk ”i Syrien, Irak, Jemen, Libyen, Nordkorea, Nigeria,” Iran eller Europa, som befinner sig ”under det dubbla hotet av IS terrorism och den radikala högerns expansion,” hålla med honom?

Obama var den huvudsakliga kraften bakom det ondskefulla kärnenergiavtalet. Är Iran mer fredligt idag; mindre aggressivt? Deras grannar borde dock sova gott, eftersom Obama ser det här som ”den fredligaste, mest välmående, mest framåtskridande epoken” i hela historien. ("Obama's view of reality", B. Bismuth, Israel Hayom Op-ed, 26 april 2016)

Judith Bergman, politisk analytiker, skrev angående Obamas motstånd till att lägga till etiketten ”islamsk” till ordet terrorism. Efter attacken i Orlando, när han svarade på kritik, sade han, ”Exakt vad skulle användandet av den etiketten [radikal islam] uppnå? … Att kalla ett hot vid ett annat namn gör inte att det försvinner.”

Bergman säger att det sättet att tänka är höjden av ”ett förställande hyckleri”, särskilt från ledaren för det Demokratiska partiet, ”som under årtionden har kämpat för att befästa politisk korrekthet i det amerikanska samhället, och gjort det omöjligt att kalla vissa saker vid dess rätta namn utan att möta en störtflod av förtal och personligt smutskastande. Den amerikanska vänstern har oupphörligen stridit för att forma språket efter dess idéer” och har varit så framgångsrika att folk är ”rädda för att rapportera misstänkt aktivitet utav rädsla för att framstå som ”islamofobiska”.” Det har kostat liv. Det väktarbolag som den muslimske Orlando-terroristen arbetade för rapporterade inte “hans misstänkta beteende”, för att man var rädda för att framstå som ”islamofobiska”.

Israel bekämpar framgångsrikt ”terrorism just därför att man inte har råd med lyxen att integrera politisk korrekthet in i sina säkerhetsläror”. Ändå raderade Obama 2011 ”alla referenser till Islam i utbildningsmaterial som används för att undervisa i… rättsväsende och nationell säkerhet…”. 2013 rapporterades det att många experter inom området islamsk terrorism hindrades ”från att tala inför några av USA:s regerings konferenser angånde kontraterrorism, inkluderat dem inom FBI och CIA”.

Exakt hur ”ska de kunna ge sig i kast med det brådskande problemet med jihad om de förbjuds att lära om” dess natur? Det är omöjligt att ”kämpa mot en fiende som du är förbjuden att nämna vid namn”. ("Making America unsafe", J. Bergman, Israel Hayom Op-ed, 15 juni 2016)

Obama säger att islamska radikaler har ”perverterat Islam”, och ”snedvridit” dess innebörd. Men större delen av ”terrorism utförs i Islams namn… jihad är ingen förvrängning, och det är inte heller martyrium… De är krigslagarna enligt Islam”, som ser världen uppdelad i ”Islams hus, där muslimer är fria att tillbe, och krigshuset där de otrogna lever.” Erövring av de otrogna är Islams mål enligt Allah i Koranen. ("In the service of extremists", D. Eydar, Israel Hayom Op-ed, 17 juni 2016)

Israeliska bosättare och bosättningar – tappra och lagliga

Annika Hernroth-Rothstein intervjuade E. Gelman, vars bror nyligen sköts till döds, och lämnade efter sig en gravid hustru och två söner. Han har också förlorat en svåger i strid. Gelman bor i Kiryat Arba nära Hebron, och är säkerhetschef där.

Han sade, ”Vi… som lever här i det bibliska hemlandet och genomlever förlusten och det liv som kommer med det”, ser det som ”ett privilegium”, som också ”tillåter liberaler i Tel Aviv att sitta tryggt på ett café och klaga över vår existens”.

Hernroth-Rothstein frågade om hans traumatiska förluster hade gjort att han ”tvivlat på sitt val att leva” i det här farliga området med sin familj. Han svarade: ”Traumatiska händelser kan inte förändra vår ideologi, och det faktum att vi lider betyder inte att vi har fel”.

Den israeliska poeten Tzur Erlich beskrev en gång Israels öde så här: ”Minnesdagen [för fallna soldater och terroroffer] är priset vi betalar för att vi har en stat. Förintelsens minnesdag är priset vi betalade för att vi inte hade en stat.” ("Remembrance is a verb", A. Hernroth-Rothstein, Israel Hayom Op-ed, 11 maj 2016) ‎

För fyra år sedan tillsatte Bibi Edmund Levy Commission, bestående av experter, ”för att undersöka Israels juridiska position i Judéen och Samarien och förse med rättfärdiga, konsekventa lösningar för dispyter om landområden”. Kommissionen tillbakavisade lögnen om ”ockupation” och sade att ”bosättningar inte är olagliga eller illegitima eftersom (1) Judéen och Samarien angavs som en del av det ”Judiska nationalhemmet” av Nationernas Förbund; (2) Jordanien ockuperade olagligt det här området; (3) de områden som förvärvades under Sexdagarskriget 1967 togs i ett krig som handlade om självförsvar och var aldrig del av någon stat, eller någon föreslagen palestinsk stat”. Av politiska skäl har den här rapporten inte använts för att försvara Israels kontroll över dess bibliska hjärtland. Be att det ändras mycket snart. ("Jerusalem Day, or 'Occupation Day'", M. Dann, JP Op-ed, 5 juni 2016)

Araber mot Judar – sista raden

Den liberale araben Fred Maroun skriver att antisionister påstår att ”det är etablerandet av Staten Israel som skapade den arabiska fientligheten mot judarna”. Men det är en lögn, eftersom judarna innan 1948 ”hade den lägre statusen dhimmi”, som ledde till ”förödmjukande inskränkningar i deras dagliga liv”. De stod ofta inför ”förföljelser, godtyckliga konfiskeringar, försök till påtvingade konverteringar, eller pogromer…” Modern sionism föddes så att judar inte längre skulle vara ”offer för diskriminering eller massakrer enbart för att de var judar”.

Arabvärlden avvisade 1917 års Balfourdeklaration och FN:s delningsplan 1947, vilka båda bekräftade ”judarnas rätt till en egen stat”. Den här arabiska vägran ledde till flera krig.

Medan arabvärlden idag fortsätter att avvisa ”begreppet av en judisk stat oavsett storlek eller form”, så vet de flesta att Västbanken har hetat Judéen och Samarien i över 2 000 år”, och att judarna ”har rätt att existera i det landområdet…”

Vi araber ”klagar därför att palestinier känner sig förödmjukade när vi går genom israeliska vägspärrar”, på grund av att Israel bygger ”på Västbanken utan palestinskt medgivande”, på grund av att de vågar försvara sig mot arabiska terrorister. Men har vi ”modet att erkänna att krig efter krig som har utkämpats mot judarna för att vi förnekar dem deras rätt att existera, och att vår vägran till varje resonabel lösning på konflikten, har lett till den nuvarande situationen…?”

”Den verkliga anledningen till missnöje gentemot judarna är att de existerar. Vi vill att judarna antingen ska försvinna eller vara underställda våra nycker, men judarna vägrar att böja sig för vårt bigotteri, och de vägrar att vackla på grund av våra hot och vårt förtal. Vem vid sina sinnens fulla bruk kan klandra dem?” ("The Arabs' Real Grievance against the Jews", F. Maroun, Gatestone Institute, 7 maj 2016)

Den politiska korrekthetens gift

Mellanösterns kristna ledare ser den västerländska kyrkan som i bästa fall ljummen. En syrisk grekisk-katolsk ärkebiskop ser detta som en frukt av politisk korrekthet. ”Men Jesus var aldig politisk korrekt. Han var politiskt rättfärdig.” En biskops kall är att undervisa, att ”förmedla sanning…”. Självklart kommer de att bli kritiserade, men det ger dem bara en chans att försvara sanningen. ("'It Is My Dream to Behead Someone'…", Raymond Ibrahim, Gatestone Institute, 1 maj 2016)

Isi Leibler säger att västerlänska nationer kämpar med ”patetiska försök att konfrontera de demoniska globala makter som hotar” dem. Medan Europas demografi är ”permanent förändrad” av miljoner av muslimska immigranter, så är alla verkliga diskussioner om det här ”dömda som islamofobiska”. Och med förmörkade sinnen fortsätter EU:s nationer att ”lägga skulden på det israelisk-palestinska dödläget som den huvudsakliga faktorn som antänder islamsk terrorism…”

Det växande terrorhotet har påverkat politiska attityder. Medan muslimska radikaler skryter om ”slumrande terrorister som är inbäddade i det västerlänska samhället”, redo att gå till attack, förlorar befolkningen fortroende för sina ledare. En sådan färdigbäddad aréna för antikrist, som kommer att ha svaren, och ett erbjudande om ”fred och säkerhet!” ("Jews & Israel in a threatened, leaderless & delusional world", I. Leibler, Israel Hayom Op-ed, 21 juni 2016)

Det här insändaren till Jerusalem Post är briljant: ”En fobi är en irrationell eller oresonabel rädsla. Med terrorattacker i Islams namn som begås mot oskyldiga civila utöver världen med en förtvivlande frekvens, och med IS som påstår att de planterar terrorceller utöver Europa bland syriska flyktingar, är detta sannerligen inte en irrationell eller oresonabel rädsla. Raka motsatsen… Där islamsk terrorrism existerar, där kan det inte finnas någon islamofobi.” ("No 'phobia'", Malcolm Mandel, JP Letters to the Editor, 27 juni 2016)

Daniel Gordis säger att Brexitresultaten, dvs Storbritanniens skilsmässa från EU, är ”ett grundligt godkännande av själva utgångspunkten för sionism”. Många ”ja”-röster hade ”ingenting att göra med nationalism”, utan fokuserade på ekonomi och/eller ”en berättigad rädsla för vågor av muslimska immigranter” in i Storbritannien.

De flesta ”experter” har porträtterat ”anti-Brexit-väljare… som upplysta, värdsliga, öppensinnade”, medan de som röstade för att lämna beskrevs som ”äldre, outbildade, icke urbana, misstänksamma mot eliten, främlingsfientliga, nostalgiska”.

Gordis: ”Äldre?… Icke urbana?… Nostalgiska? Ja.” Men varför “främlingsfientliga”? “De skulle också kunna beskrivas som… patriotiska, som lojala mot nation och folk, som personer som anser att Storbritannien” har en lång historia vilken de inte är villiga ”att avstå för en vision om en utopisk, universalistisk världsorning…”

Sionism baseras på en nitisk ”hängivenhet till det judiska folkets överlevnad, formad av en instinktiv judisk kärlek till landet”. Det står ”emot de universalistiska värden som nu nöter ut EU. Sionism handlade om att rädda det judiska folket”, inte att låtsas som att alla folk är samma, ”om att återuppliva ett judiskt språk”, med insikten om att språk gör en skillnad för dem som talar det. ”Om personer som tror på sitt folks medfödda värde och arv är främlingsfientliga, så är vi sionister skyldiga”.

Människor vill inte bli avskiljda från alla traditioner eller arv. EU var inte bara ”en utopisk idé; det var ett övergrepp mot den mänskliga naturen och dömt att misslyckas”, den exakta motsaten till sionism. ”Den förra handlade om att blanda folk och sudda ut gränser. Den andra handlade om att fira ett folks arv, deras drömmar och återuppväckelse…”

”Vid Israels kärna ligger inte en konflikt utan en idé. En idé som har varit på defensiven under årtionden… Med Brexit har miljoner britter nu deklarerat att även de vill bevara sitt arv, även de har en historia som de är stolta över. Även de förstår att minnen spelar roll, och att så gör även gränser”. ("Brexit & the validation of Zionism", D. Gordis, JP Op-ed, 2 juli 2016)

Fler patetiska planer för ”fred” och påtryckningar mot Israel

Vi ser en intensifiering av Guds domar över nationer som försöker dela Hans land. Den 3 juni hölls en internationell konferens i Paris för att göra just det. Den dagen upplevde Paris den värsta översvämningen på årtionden ("Paris floods peak during 'peace talk' push", Arutz 7, 3 juni 2016).

Den 23 juni spydde Abbas ut lögner och förtal mot Israel och tog emot stående ovationer från EU-parlamentet. Den dagen röstades Brexit genom! EU, som försökte dela Guds land, blev delat (Gal. 6:7). Eftersom Gud har ställt sin tron i himlen och regerar över allt (Ps. 103:19), är det bibliskt korrekt att se Hans hand i de här tidpunkterna.

Frankrikes president Hollande sade att det här franska ”initiativet har som syfte att ge Israel och palestinierna en garanti för att freden kommer att vara solid, långvarig och internationellt övervakad”. Och hur har det fungerat i Libanon, i Gaza, i Rwanda, osv.?

Den franska ambassaden i Israel förklarade Frankrikes anledning till det här, och sade i total villfarelse, att till skillnad från alla andra kriser i Mellanöstern ”kvarstår den israelisk-palestinska konflikten som en central och brådskande fråga”. ("France: Only the 2 sides can make peace," Israel Hayom, 3 June 2016)

Den 22 juni sade Israels president Rivlin inför EU-parlamentet att Staten Israel inte är ”kompensation för Förintelsen”, utan Förintelsen bevisade ”nödvändigheten” i en judisk stat. Han lade till att Europas kritik mot Israel visar ”en felaktig uppfattning och otålighet med det här existentiella behovet”, som orsakar israeler att ”känna ilska och frustration” över EU:s handlingar som ofta ses som ”orättvis kritik”, ”nedlåtande”, eller som uttryck för ”dubbelmoral”.

Rivlin: “Respektera israeliska överväganden, även när de är olika era egna. Respektera israelisk självständighet, och den demokratiska processen i dess beslutsfattande. Respektera Israels ståndaktiga åtagande, rent av dess plikt, att beskydda sina medborgare. För oss är det det heligaste budordet av alla.” ("Rivlin: 'The State of Israel is by no means a compensation for the Holocaust'", JP, 22 juni 2016)

Dagen därpå sade Abbas inför EU-parlamentet att palestinierna ”genomlider massmord av historiska proportioner och attacker vilkas like aldrig har setts eller hörts om förut… Israel har förvandlat vårt land [sic!] till ett utomhusfängelse”. Sedan fick han stående ovationer! ("Abbas: Israel is committing mass-murder", Arutz 7, 23 juni 2016)

I sitt förljugna tal sa Abbas också: ”När ockupationen upphör… kommer det inte att finnas någon mer terrorism i Mellanöstern, eller någon annanstans i världen…” [Lögn nr 1]

”Vi stöjder en tvåstatslösning baserat på 1967 års gränser med Östra Jerusalem som huvudstad… Våra händer är utsträckta med en önskan om fred…” [Lögn nr 2]

Abbas fördömde israeliska ”provokationer” och frågade EU:s lagstiftare, ”Varför tillämpas inte internationell lag på fallet med Israel?” [Lögn nr 3] ("Israeli control of West Bank fostering global terror, Abbas tells EU", TOI, 23 juni 2016)

Han sade också: ”För bara en vecka sedan” befallde”ett antal rabbiner regeringen att förgifta vattnet för att döda palestinier”. [Lögn nr 4] Det här förtalet påminner om 1300-talet, ”när pesten svepte över Europa, anklagade man felaktigt judarna för att förgifta brunnar, vilket ledde till massakrer av judiska samhällen”.

Premiärministerns kansli svarade: ”I Bryssel visade [Abbas] sitt rätta ansikte”. Han vägrar att träffa israeliska företrädare, sprider lögner och förtal i EU parlamentet, och sedan ”påstår han att hans hand är utsträckt i fred”. Är det här någon som Israel borde sluta fred med? ("Israel outraged by PA president address to EU parliament", Israel Hayom, 24 juni 2016’

En ny rapport från Mellanösternkvartetten [FN, EU, USA & Ryssland] jämförde de ”förmodade ’israeliska brotten’ av uppförandet av bosättningar” med Palestinska myndighetens uppvigling till våld och terrorism. Bibi svarade i vrede: ”Israel motsätter sig alla försök att göra en moralisk jämförelse mellan [sin] byggnation och terrorism…” ("Quartet report compares Israeli construction to terrorism", Israel Hayom, 3 juli 2016)

I juli skrev EUobserver att ”ett internationellt EU-dokument” som utarbetades 2015 beskyller ”ockupationen” för den nuvarande vågen av terrorattacker i Israel. Netanyahu håller inte med, utan ser ”terrorismen mot Israel och som nu sprider sig rund jordklotet”, som båda rotade i ”islamistisk extrememism”. En västerländsk diplomat sade att den positionen avvisas av Europa. De ser terrorism i Israel som olik den terrorism som slår mot Europa.

Rapporten kritiserar inte enbart Israels gensvar på terrorism, den anklagar dessutom Israel för att ”manipulera arkeologiska utgrävningar för att förringa palestinska historiska kopplingar till Jerusalem”. Blindheten hos författarna till den här rapporten är helt obegriplig. ("Israel trying to quash discussion of EU document blaming 'occupation' for terrorism", JP, 20 July 2016)

Netanyahu i Afrika

Under ett historiskt besök till Afrika nyligen, för att återupprätta band med flera nationer, sade Bibi att folkmordet i Rwanda år 1994 visar ”att nationer inte kan lägga sin säkerhet i händerna på internationella styrkor”, en uppenbar tillrättavisning mot planer att göra precis det mellan Israel och ett framtida Palestina. Han använde Rwandas erfarenhet för ännu en poäng: ”ord spelar roll, de har makt att döda… rwandanesiska radiosändningar avhumaniserade människor långt innan de blev slaktade”. Eftersom nazisterna gjorde samma sak med judarna innan de mördade dem, sade han: “Så när vi idag ser hur ledare i Gaza uppmanar till att mörda varje jude” i världen, eller vi ”hör Irans högste ledare kräva Israels utplåning, så är det vår plikt att säga vår mening”.

Han noterade också att, med tanke på de etiopiska judarna, Israel är den enda nationen som har ”transporterat svarta människor ut ur Afrika”, men inte som slavar. ("PM says Rwanda genocide teaches that countries cannot outsource security to others", JP, 6 juli 2016

)

Antisemitismen vägrar dö

Vid invigningen av Förintelsens minnesdag i Israel betonade Bibi att det var ”lögner och uppvigling” som ledde till Förintelsen. ”Nazistpropaganda” porträtterade judar som källan till allt ont, som mänsklighetens fiende. ”Förtalet föregick förintelsen.”

Olyckligtvis ”dog inte antisemitismen och dess lögner med Hitler…” Många muslimer utsätts för dessa helvetets lögner, som också har infekterat västvärlden. Ett exempel är UNESCO:s beslut nyligen att Jerusalems Tempelberg ”inte har någon koppling till det judiska folket.” UNESCO:s syfte är att bevara historien, men de har precis redigerat ”fundamentala fakta i mänsklighetens historia…”

Nazisterna lade skulden för allting på judarna. Dagens antisemiter lägger skulden på Israel. ”Människor trodde en gång att sionismen skulle bota antisemitismen.” Idag tror några felaktigt, att sionismen är anledningen till att den finns. Som Bibi sade, ”Hatet gentemot judarna kommer från många urgamla källor och det kommer inte att vara lätt att utrota det”.

Han avslutade med att säga till alla dem som vill utrota judarna: ”Staten Israel har en enorm kraft… De dagar då våra fiender bor i trygghet är över. Nu är det Juda som ska bo i trygghet.” [Jer. 23:6; 32:37; 33:16; Hes. 28:26] ("…Anti-Semitism did not die along with Hitler in the bunker", Israel Hayom, 5 maj 2016)

I en intervju på BBC den 1 juni förklarade Lord J. Sacks, som är f.d. chefsrabbin i Storbritannien, att dagens antisionism är en inkarnation av antisemitism, eftersom ”antisemitism är socialt oacceptabelt och endast kan överleva” genom att mutera. ”På Medeltiden hatades judarna för sin religion. På 1800- och 1900-talen”, i ett Europa efter Upplysningstiden, ”tilläts du inte hata någon på grund av deras religion… så de hatades för sin ras. Idag kan du inte hata någon på grund av deras ras, så du hatar dem för deras nationalstat”. ("Rabbi Sacks explains 'the new anti-Semitism'", Arutz 7, 2 juni 2016)

Clifford D. May, ordförande för Foundation for Defense of Democracies, skrev, att i förhållande till judar har terrorism “länge kombinerats med ekonomiska vapen. Under 1930-talet och tidigt 40-tal var de seriösa antisemiternas projekt ett Europa utan judar”. När han blev Tysklands kansler 1933, ”utropade Hitler en bojkott av judiska butiker”, med målet att ”eliminera juden från den tyska ekonomin”. Nazisternas stridsord löd, ”Handla inte av judar”, och följdes snart av ”dödspatruller, koncentrationsläger, gaskammare, ugnar, folkmord…”

Efter Andra Världskriget hade antisemiterna ett nytt mål – ett judefritt Mellanöstern. ”Arabförbundet organiserade omedelbart en bojkott av yishuv, det för-statliga judiska samhället i Palestina”.

Genom hela Israels moderna histora har det ekonomiska kriget mot henne fortsatt, oftast lett av arabnationerna. ”Idag leder ickestatliga aktörer kampanjen.” BDS-rörelsen – bojkott-, avyttrings- och sanktionsaktivister – påstår att de står för ”social rättvisa”, men de ignorerar ”krig som förs muslim-mot-muslim… folkmordet på Mellanösterns kristna och Yazidier, förslavning av flickor”, och avrättningarna av homosexuella i Gaza, Iran” och resten av den muslimska världen.” ("Terrorism & economic warfare", C. D. May, Israel Hayom Op-ed, 15 juni 2016)

Vi kom att tänka på Jeremia 32:41-42 när vi läste att ”BDS-rörelsen” har misslyckats ”i sitt uttalade mål att skära av Israel från världsekonomin”. En Bloomberg-rapport visade att sedan lanseringen av BDS år 2005, har utländska investeringar i Israel ”tredubblats, och nått det högsta resultatet genom tiderna, med 285,12 miljarder USD under 2015”. Den siffran borde öka, eftersom Israels ekonomi 2016 ”förutspås växa med 2,8 %… jämför med endast 1,8 % i EU och USA…”. ("Israel boycott campaign is failing miserably, study shows", Arutz 7, 2 juni 2016)

Kom hem

Eydar skriver: “Förintelsen markerade slutet för vår historias exil. Den slutliga lösningen avslutade skilsmässan mellan vårt folk och ”normaliteten” i Diasporan…” Detta bekräftades av det mirakulösa skapandet av Staten Israel år 1948.

Han vänder sig till judar i exil och bönfaller: ”Istället för att tänka på Sion, kom till Sion. Besegra och krossa de bojor i exil som har bundit er under generationer och kom hem till Israel och bygg era liv här”. ("Jews, come home", D. Eydar, Israel Hayom Op-ed, 5 maj 2016)

Ur "The Second Coming," av William Butler Yeats

"Mere anarchy is loosed upon the world,

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere

The ceremony of innocence is drowned;

The best lack all conviction, while the worst

Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;

Surely the Second Coming is at hand."

”Ren anarki släpps lös uppå världen, Den blodsskumma floden är lös, och överallt Är ceremonierna av oskuld nu drunknade; De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta Är fulla utav en passionerad intensitet. Säkerligen så är någon uppenbarelse nära förestående; Säkerligen så är Återkomsten nära förestående.”

Svensk översättning av L. Patrik W. Johansson

Chuck & Karen Cohen