Shalom från Sion

Vi rör oss i en rasande fart mot 2018, och vi förundras över hur mycket som sker av det som Ordet har sagt ska hända i den sista tiden: Israels återupprättande upprör nationer; evangeliet förkunnas över hela jorden och den stora sista tiden-skörden som sker just nu; kunskapen tilltar; påtryckningar för en världsregering; Guds dom över nationer som försöker dela Hans land; Gud överlämnar samhällen till ett förtappat sinne som resulterar i att HBTQ kliver ur garderoben och ses som normativt; tumören antisemitism och frisläppandet av den gröna (”bleka”) hästen i Uppenbarelseboken [I den engelska översättningen av Uppenbarelseboken 6:8 talas om den blekgröna hästen. I svenska översättningar: ”gulblek”. Övers. anm.] – grönt är islams officiella färg. Den listan räcker för att belysa att Gud gör ett plötsligt verk för att sammanfatta den här tidseran.

I ljuset av det här, är det avgörande att lita på den bibliska sanningen att vår Gud regerar. Motståndaren och mänskligheten må ha visst spelrum, men Gud bestämmer historiens gång. Hur närstående är Yeshuas återkomst? Endast Han vet, men eftersom det år 2018 är 70 år sedan Israels pånyttfödelse, är det absolut nödvändigt att vi fortsätter att vaka och be – för alltings slut kan vara mycket nära (1 Petrus 4:7).

Roten bär dig

Då ska du inte förhäva dig över grenarna [icketroende judar]. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig. (Rom. 11:18) Hedningar är nu inympade i Israels olivträd genom Messias Yeshua. Den sanningen bärs upp av ”roten”, som är Guds löfte till Abraham, Isak och Jakob att i deras avkomma ska alla släkter på jorden bli välsignade (1 Mos. 12:3; 22:18; 26:4; 27:14). Paulus kallar det här löftet för evangeliet, glädjebudet, till hedningarna (Gal. 3:8). I Romarbrevet 15:8-12 säger han att det var en huvudorsak till att Messias kom till och betjänade det judiska folket.

Paulus varnar för att behandla Guds utvalda folk med arrogans (Rom. 11:19-23). En stor del av den västerländska kyrkan har gjort just det genom att lära troende att tolka Gamla Testamentet [Tanach] genom Nya, men Nya Testamentet använder Tanach för att bevisa att dess teologi kommer ifrån Gud (2 Tim. 3:15-17).

Testa det här ögonöppnande bibelstudiet. Hitta alla ställen där Nya Testamentet använder ”skriften” och ersätt det med ”Gamla Testamentet”. Rent historiskt är det vad Nya Testamentet hänvisar till. Fråga nu dig själv om du verkligen tror det som Nya Testamentet förkunnar om Tanach. Om inte, varför kalla dig för en nytestamentlig troende om du inte tror på det mest grundläggande beviset på att Nya Testamentet är Guds Ord, en fortsättning och ett fullbordande av de enda Skrifter som församlingen i Nya Testamentet hade? Det är enkelt. Om du inte tror att hela Tanach fortfarande är Guds Ord, så tror du egentligen inte heller på Nya Testamentet.

Vikten av historielektioner

H. R. Gur skriver att liberala eliter ofta ser Israels premiärminister Bibi Netanyahu som en del av Trump-Brexit-Le Pen-AfD- tendensen där demokratier rör sig långt åt höger i en ”populistisk svallvåg” som skulle kunna ”få grundvalarna till den liberala världsordningen att skaka”. Men den här synen ”är ytlig, och bevisen kommer nästan uteslutande från nyhetscykeln…” Bibi är inte en populist, inte heller ”tror han på att hans politiska identitet är rotad i att vända upp och ner på en etablerad politisk ordning…”

En delning existerar mellan honom och andra politiska högerfigurer. Om ”Trump trycker på med sitt fredsinitiativ”, så kommer det att kollidera med ”Netanyahus farhåga för vad han ser som oansvariga medgivanden…” Medan Trump verkar leva/tänka i nuet, ”ser Netanyahu sig själv vid vågfronten för en lång och krävande historia”.

2013 utryckte Bibi följande inför USA:s kongress: ”Historien är en förståelse av de krafter som verkar, de värderingar som utformar nuvarande handlingar och ställer in riktningen för framtiden. Om ni har den kunskapen, har ni makt på ett sätt som ni aldrig kan få genom att titta på kvällsnyheterna eller läsa morgontidningen. Vi lever i en ahistorisk tid då många människors minnen inte räcker längre än till vad man åt till frukost, men om ni är beväpnade med den insikten, så har ni en enorm styrka att göra gott.”

Gur säger, ”Netanyahus kritiker hånar ofta de blomsterprydda och ofta tendentiösa historiska referenser som kryddar hans tal”, men han har lärt sig av sin far, den aktade historikern Benzion Netanyahu, ”och har från honom fått en påfallande ansvarskänsla för ett djupt förflutet och en tro på att de viktigaste trenderna och omständigheterna i en nations politiska liv inte är de som kommer till uttryck i nyhetscykeln”.

Gur påstår att för Bibi ”är den lilla samling människor, som står vid rodret för mänskliga angelägenheter, delade – inte så mycket mellan höger och vänster, som mellan det otåliga dumhuvudet och den eftertänksamma planeraren.” ("Damning with deafening praise: Why Netanyahu is unimpressed by Trump", H. R. Gur, TOI Op-ed, 21 maj 2017)

Zev Chafets varnar för historiens lärdomar och refererar till “det partiella eldupphöret i sydvästra Syrien” som Trump förhandlade fram med Rysslands President Putim och som är en fara för Israel, då den lämnar Iran sittande längs Israels syriska gräns. Medan Första Världskriget rasade, delade Storbritannien och Frankrike det Ottomanska riket mellan sig, utan att rådgöra med sina allierade eller de inhemska folk som bodde där. Vi betalar fortfarande för den arroganta handlingen.

Chafets noterar att Netanyahu respekteras av både Trump och Putin. Bibis alltjämt ”realistiska uppfattning av Mellanöstern bidrar till det förtroende som båda sidor hyser för honom.” Under senare delen av 70-talet ”varnade han för att om arabisk terrorism mot Israel tolererades av västvärlden, så skulle den så småningom förvandlas till en världsvid epidemi”. 1993 avvisade han ”Osloavtalen som ett försök till att täcka över de oöverstigliga skillnaderna mellan Israel och palestinierna”, och förutsåg att det skulle sluta i blodsutgjutelse. Han såg den ”arabiska våren” som enbart en ”medieeufori” som inte skulle sluta i demokrati – utan i katastrof. Och han ”har haft rätt i att insistera på att iranska aggressioner är det mest akuta problemet i Mellanöstern…”.

Netanyahus respekt från båda dessa världsledare har noterats av andra. I juli besökte Indiens premiärminister Modi Jerusalem, och uppmanade ”till en allians mot terrorism”, men sade inte ett ord om en palestinsk stat, en sak som Indien, med världens näst största muslimska befolkning, nitiskt har stöttat under årtionden. Han hälsade också Bibi varmt välkommen till Indien.

Sedan reste Bibi till Paris för att delta i en ceremoni som påminde om ”Vichyregimens medlöperi under Förintelsen”. Under hans besök sade Frankrikes president Macron att ”antisionism är en återuppfinning av antisemitism”, och förstärkte ”Netanyahus så ofta förlöjligade mantra”. ("The ME's New Peacemaker: Israel", Z. Chafets, Bloomberg View, 17 juli 2017)

Melanie Phillips, kolumnist vid The Times (Storbritannien), författade ett öppet brev till Jared Kushner, Trumps svärson och talesman för fredsförhandlingar. Hon blev uppmuntrad av att höra honom säga till en grupp kongresspraktikanter, att ”det kanske inte finns någon lösning…” Men hon blev förnärmad när han sade, ”Vi vill inte ha någon historielektion”, utan vi vill fokusera på en lösning på den israelisk-palestinska situationen.

Phillips: ”Om du på riktigt inte tror att historien är viktig, så kommer du inte ens att komma till startlinjen. För Guds skull, det här handlar helt och hållet om historia. Det judiska folkets unika anspråk på landet är rotat i det här landets historia.”

Historien visar ”oss att detta är ett aggressionskrig som utövas av den arabiska och muslimska världen mot judarna. Och här spelar det verkligen roll vem som är angripare och vem som är offer.” Västvärlden avvisar det här som oviktigt, och ser det som ”en konflikt mellan två stridande sidor”. Men nej, Israel försvarar bara sig mot utplåning.

Historien avslöjar att det här är ett religiöst krig. ”På 1920-talet hetsade stormuftin i Jerusalem till pogromer mot de återvändande judarna genom att lögnaktigt påstå att judarna tänkte förstöra al-Aksa”, moskén på Tempelberget. Samma anklagelse ”används idag av muftins nutida hejarklacksanförare Abbas”.

Problemet är att ”sättet som den här frågan har” presenterats på i grund och botten är fel. ”Det är inte en ”konflikt”, utan ett förintelsekrig. Det går inte att förhandla med angripare” i ett sådant krig, då ”varje kompromiss med en sådan icke förhandlingsbar agenda är ett slags kapitulation…” Ändå belönar västvärlden arabisk och muslimsk fientlighet i Israel ”genom att behandla den agendan som legitim. Det fortsätter idag i västvärldens vidhållande till att behandla palestinier – inte som mordiska och kolonialistiska parior – utan som bidande statsmän”. ("An Open Letter to Jared Kushner", M. Phillips, JP Op-ed, 3 aug. 2017)

Det amerikanska utrikesdepartementet mot den judiska staten

Det amerikanska utrikesdepartementet var antisionistiskt redan innan den moderna staten Israel grundades, och försökte avskräcka president Truman från att erkänna Israel 1948. Välsignat nog vägrade han, men utrikesdepartementets agerande fortsätter att vara en verklig plåga. I juli beskyllde den årliga rapporten Country Reports on Terrorism 2016, på Israels politik som kraften som drev på palestinsk terrorism.

Rapporten noterade att Israel stod inför ”terroristhot”, som missiler, fordonsattacker, och knivattacker, men den anklagade israeliskt agerande för att uppvigla till dessa. ”Fortsatta pådrivare till våld inkluderade en brist på hopp om att uppnå palestinskt statsbildning, byggnationer av israeliska bosättningar… våld av bosättare mot palestinier… och IDF-taktiker som palestinier anser vara alltför aggressiva”.

Rapporten ljög också när den påstod att den Palestinska Myndigheten [PA] hade genomfört omfattande ”ansträngningar för att hindra sådant våld”. Den prisade president Abbas ”för att ha lättat spänningarna på Västbanken, samarbetat med israeliska säkerhetstrupper och tryckt ner uppviglingen.” Det är raka motsatsen till vad amerikanska republikaner har sagt, då de yrkar på att ”administrationen antar en hårdare ställning mot palestinsk uppvigling, särskilt dess praxis att förse familjer till terrorister som dödar israeler med sociala bidrag…”

("State Dept. says settlements, 'lack of hope' drive Palestinian violence", TOI, 21 juli 2017)

A. Z. Mohamed, en muslim från Mellanöstern, sade att den här rapporten “helt snedvrider situationen i Israel”. Överst på deras lista av teoretiska ”pådrivare till våld” är ”brist på hopp”, men ”det är just påhejandet av hopp – att skrämsel och terrorism fungerar och skapar eftergifter… som håller palestinier på offensiven”.

För att stödja slutsatsen som ”håller Israel ansvarigt för palestinskt våld”, påstår rapporten att Abbas och PA är hängivna i att minska våldsflammorna och uppviglingen mot Israel. Men PA har total kontroll över innehållet i textböcker, ”publikationer och sändningar i media, predikningar i moskéer, som alla är fyllda av uppenbar antisemitism”, och förhärligande av terrorism. ("State Dept.'s Report on terrorism should be discredited", A. Z. Mohamed, Gatestone Institute, 2 aug. 2017)

Fred – ”bit för bit”?

Under en intervju i maj frågade Netanyahu retoriskt, ”Varför är det inte fred? Det är inte på grund av territorium eller bosättningar”, eftersom Israel från 1920 till 1967 varken hade territorium eller bosättningar – ändå ville araberna ”kasta ut oss ur Tel Aviv. När vi lämnade Gaza – ville de kasta ut oss ur Tel Aviv”. Och idag, även om alla krav blir bemötta, om man frågar dem om de skulle ge upp sitt ”krav på rätten för palestinier att återvända till Jaffa” strax söder om Tel Aviv, så vägrar de att svara. ”Grundorsaken till konflikten var och är fortfarande palestiniernas vägran att erkänna staten Israel som det judiska folkets nationsstat, oavsett gränser.” ("[Bibi] clarifies parameters for future negotiations", ICEJ News, 30 maj 2017)

Vid en ceremoni som uppmärksammade den femtionde årsdagen för Sexdagarskriget, sade Netanyahu att Israel söker verklig fred, men att man måste kunna försvara sig självt. ”Av den anledningen, kommer vi i alla överenskommelser, och även utan överenskommelse, bibehålla säkerhetskontrollen över hela området väster om Jordanfloden.” ("Netanyahu: Israel will keep security control over Judea and Samaria", Israel Hayom, 6 juni 2017)

Sarah Stern, ledare för den proisraeliska tankesmedjan Endowment for ME Truth, noterar att ”experter” under åratal har sagt: ”Vi vet alla hur en lösning på den palestinsk-israeliska konflikten ser ut”. Men det mest avgörande ”testet för att fastställa en förhandlingspartners verkliga avsikter” är inte vad de säger på engelska, utan vad de säger till varandra på arabiska, och ”i synnerhet vad de lär ut till sina barn”.

John Calvin, en före-detta muslimsk troende, föddes i Nablus. Som ung ”fick han lära sig att det inte skulle finnas två stater”, utan enbart Palestina. Islamsk doktrin lär ut att det kommer att ”vara konflikt tills dess att all tillbedjan är till Allah”. Calvin: ”Uppfattningen om fred, så som vi känner till den i västvärlden, existerar helt enkelt inte inom Islam. Det kan vara hudna, ett temporärt vapenstillestånd, men enbart för att omgruppera. Islam menar att total underkastelse, eller kapitulation, och bestående fred endast kan ske när hela världen underkastar sig till islamskt styre.” ("Crossing the Rubicon", S. N. Stern, Israel Hayom Op-ed, 27 aug. 2017)

Den 28 augusti sade Bibi i ett tal på den femtionde årsdagen för judisk återinflyttning till Judéen och Samarien: ”Samarien är en strategisk tillgång för staten Israel. Det är vårt folks vagga och nyckeln till vårt folks framtid… Detta är det land som vi ärvde från våra förfäder. Detta är vårt land… Vi har brukat och beskyddat den här platsen, för den beskyddar också oss… Från dess klippor och bergstoppar är det möjligt att se från en ände av landet till den andra.” Föreställ er nu om ”det på dessa bergstoppar, som dominerar Danregionen, fanns islamska extremisstyrkor”. Det skulle utgöra en fara för hela Israel och för resten av Mellanöstern. ("Netanyahu gives major address on settlements", ICEJ News, 29 aug. 2017)

David Freidman som är USA:s ambassadör i Israel, sade till Jerusalem Post, att Trump anser att ett fredsavtal har ”hög prioritet”, men han vill ha ett avtal som omfamnas av båda sidor. Han betonade att i motsats till vissa EU-ledare och Obamaadministrationen, så är det nuvarande Vita Huset ”inte intresserade i att pålägga ett slutgiltigt statusavtal på Israel… om det inte är bra för bägge parter, så kommer det inte att ske…”

Friedman vet att ”bosättningar är ett problem”, och han har inga problem med att diskutera dem under fredssamtal, men, ”bosättningar och terrorism hör inte hemma i samma mening… för dödandet av oskyldiga liv… är så mycket mer motbjudande och avskyvärt och oförenligt med en fredsprocess än vad byggnation av lägenheter är”. ("Trump, Netanyahu have phenomenal relationship", Arutz 7, 1 sept. 2017)

Israelhatare – förvirrade & skamsna (Psaltaren 35:4, 6; 129:5)

Dr. Ephraim Herrera skriver att “krig som muslimer utkämpar mot varandra” är dödligare än krig som de utkämpar mot ”otrogna”. Tiotusentals har blivit dödade eller sårade under se senaste 50 åren, och många fler än så har blivit flyktingar. Vi ser detta i Syrien, Irak, Jemen, Libyen och Sudan idag.

Även om ekonomiska och geopolitiska intressen spelar en roll i dessa krig, så förklarar de inte helt det dödliga kaoset. De stridande parterna har sitt ”eget rättfärdigande” för krig, och rop om Allahu akbar – Allah är större – bevisar att de, ”oavsett om de är sunni eller shiitier, medlemmar av al-Qaida eller Hizbollah, irakiska soldater eller syriska soldater”, strider ”i Allahs namn”, medan de förbannar alla muslimska fiender som kafir – icketroende. Detta är ”roten till blodsutgjutelsen”.

Liberala muslimska religiösa ledare anser att de som inte tror på Allah och hans profet Muhammed är kafir. Straffet för detta är döden. Vissa judar, kristna och andra “skonas”, men måste ”mista sina länder och medborgerliga rättsligheter”, och bli dhimmis, en andra klassens ”icke-muslimsk medborgare av en islamsk stat”.

Idag utvecklar många religiösa ledare definitionen kafir till att fördöma alla ”som inte ansluter sig till deras särskilda gren av Islam”. Sunnimuslimer anser att syriska alawiter är avfällingar; ISIS säger att alla muslimska regimer och deras soldater är kafir, inklusive det Muslimska Brödraskapet [MB] och alla shiiter; och muslimer som strider mot MB eller ISIS anses vara kafir och måste dödas. ”Under den arabiska våren, blommade dessa rötter ut till blodiga inbördeskrig…”

Herrera avslutar: ”[Det] är inte tydligt vad som kan läka den islamska världens allvarliga inre blödning, åstadkomma märkbara reformer, och utrota ordet kafir från den muslimska ordboken. En sak är säker; brist på övertygelse är inte roten till problemet”. ("The Muslim world's internal bleeding", Dr. E. Herrera, Israel Hayom Op-ed, 13 juli 2017)

Det enda botemedlet som kan hela den islamska världen är inte en förändring av doktriner eller en islamsk reformation – utan en person, Yeshua. De många Israelälskande före detta muslimer är levande bevis på det.

FN – Förenta Nollor [UN = really, the United Nothings]

Nationer rasar mot Gud och Hans nation, men Jesaja förkunnar; Alla folk är som ett intet inför honom… (Jesaja 40:17a)

Israel Today rapporterade att Hillel Neuer, UN Watchs direktör, vid en debatt i FN:s råd för mänskliga rättigheter i juni utmanade en rapport som lade skulden på Israel för palestinsk hustrumisshandel. Han frågade författaren till rapporten, D. Šimonovic, FN:s rapportör för våld mot kvinnor: ”Är det rätt att fortsätta att infantilisera palestinier”, så att om en man i Ramallah slår sin fru, uppmanas han att säga, ”Det var Israel som fick mig att göra det”?

Han ifrågasatte också ”hur rapporten kunde dra en tvivelaktig länk mellan israelisk säkerhet och palestinskt våld i hemmet”, samtidigt som den totalt ignorerar predikningar av muslimska religiösa ledare i Palestinska myndigheten som uppmuntrar till just sådant våld. ("UN Excuses Wife-Beating as Natural Reaction to 'Israeli Occupation'", Israel Today, 22 juni 2017)

I juli ”bekräftade” FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur [UNESCO] ”en resolution” som märkte Israel som en ”ockupationsmakt” av Jerusalems Gamla Stad, med andra ord bibliska Jerusalem, och fördömde ”israeliska arkeologiska utgrävningar” där. FN vill inte att judarna ska gräva upp något som påvisar deras egen historia!

Israels utrikesdepartement gav ett skarpt genmäle att UNESCO nu ”arbetar i tjänst för fiender till historia och sanning”. Och Israels FN-ambassadör Danon sade: ”Inget är skamligare än att FN bestämmer att den enda judiska staten i världen är en ”ockupant” vid Västra Muren och i Gamla Stan.” ("Anti-Israel UNESCO resolution 'pathetic,' Foreign Ministry…", Israel Hayom, 5 juli 2017)

Bibi vid FN:s årliga Generalförsamling

Bibi påminde FN:s Generalförsamling …[UNGA] att han förra året sade till dem att Israel genomgick en ”revolution” i sin ”ställning bland nationerna”. Länder ser vad Israel kan erbjuda dem, ”inom innovation, teknologi”, och i ”att bekämpa terrorism”.

Sedan kritiserade han ”FN och dess organ” för att de har gjort Israel till en måltavla. ”Syrien har bombarderat, svält, gasat och mördat hundratusentals av sina egna medborgare och sårat miljoner ytterligare, medan Israel har försett med livräddande sjukvård till tusentals syriska offer från just det blodbadet. Men vem är det som Världshälsoorganisationen kritiserar? Israel. Finns det ingen gräns för FN:s absurditeter när det gäller Israel?” Han nämnde sedan att UNESCO ”förklarade Patriarkernas grav i Hebron vara ett palestinskt världsarv. Det är värre än falska nyheter, det är falsk historia…” Ja, Abraham, som är både Isaks och Ismaels fader, är begravd där, men det är även Isak, Jakob, Sara, Rebecka och Lea, ”patriarkerna och matriarkerna till det judiska folket”. Den sanningen står inte att finna i UNESCO:s rapport, men ”ni kan läsa om det i en något mer ansenlig skrift. Den kallas Bibeln… Jag rekommenderar den varmt… [Den] fick till och med fyra och en halv stjärna av fem på Amazon. Och det är riktigt bra läsning. Jag läser den varje vecka.”

Netanyahu höll med Trump, när han vid FN ”kallade kärnenergiavtalet med Iran… en förlägenhet”. Bibi: ”Iran svär på att utplåna” Israel nästan dagligen, leder ”en erövringskampanj utöver Mellanöstern” och ”utvecklar ballistiska missiler…”.

2015 varnade han FN för att det här avtalet inte kommer att hindra Iran ifrån att utveckla bomben, eftersom ”solnedgångsklausulen”, som träder i kraft efter tio år, frigör Iran ”till att berika uranium på en industriell skala”. De kommer då att vara ett steg närmare att inneha kärnvapen. Åt dem som fortfarande försvarar det här avtalet, ”och hävdar att det kommer att blockera Irans väg mot kärnvapen”: det här är precis vad som sades ”om kärnenergiavtalet med Nordkorea och vi vet ju alla hur det slutade…”.

Israels politik gentemot det här avtalet är mycket enkel: “Ändra det eller upphäv det, fixa det eller ”nixa” det. Att ”nixa” – sätta stopp för – avtalet innebär att man återupprättar massiva påtryckningar på Iran, inklusive förlamande sanktioner, tills Iran helt och fullt demonterar sin kärnvapenkapacitet. Att fixa avtalet fordrar många saker, bland annat att inspektera varje militär anläggning och andra anläggningar som verkar misstänkta, och straffa Iran för varje överträdelse. Framför allt innebär att fixa avtalet, att göra sig av med solnedgångsklausulen.”

”Vi måste också sätta stopp för Irans utveckling av ballistiska missiler och minska dess växande aggression i regionen…”

Idag sänker sig ett iranskt mörker över Mellanöstern. ”Iran sprider det här mörkret av tyranni och terror över Irak, Syrien, Libanon och på andra platser, och man har förbundit sig att släcka Israels ljus.” Han vände sig till Irans ledare, Ayatollah Khamenei, och sade, ”Israels ljus kommer aldrig att släckas… De som hotar oss med förintelse försätter sig själva i dödlig fara.”.

Netanyahu varnade världen och sade att Israel kommer att ”agera för att förhindra Iran från att etablera permanenta militärbaser i Syrien… förhindra Iran från att producera dödliga vapen i Syrien eller i Libanon för användning mot oss, och… förhindra Iran från att öppna nya terrorfronter mot Israel längs vår norra gräns.”

Han talade direkt till iranier på både engelska och farsi, och tillade, ”Ni är inte våra fiender…” När den dagen kommer, då ”ni blir fria från den här ondskefulla regimen… så kommer vänskapen mellan våra två urålderliga folk utan tvivel att blomstra än en gång”.

Han avslutade med följande: ”Som profeten Jesaja sade, ”Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns.”.” ("PM takes aim at Iran in UNGA address", Israel Hayom, 20 sept. 2017; "[Bibi] Responds to UN 'Absurdities' on Israel: 'It's called the Bible. I Highly Recommend It'", cnsnews.com, 20 sept. 2017)

Det iranska hotet längs Israels norra gräns

Iran utökar sitt inflytande i Syrien, i Libanon med Hizbollah, och i Gaza med en förnyad relation med Hamas. Geografiskt sett omringar de Israel. Är detta ett fullbordande av Mika 4:11-13? Nu samlas många hednafolk mot dig, och de säger: "Låt henne bli orenad och låt våra ögon se med lust på Sion." Men de känner inte YHVHs tankar, de förstår inte hans rådslut, att han har samlat dem som kärvar till tröskplatsen. Stå upp och tröska, du dotter Sion, ty jag skall ge dig horn av järn och klövar av koppar. Du skall krossa många folk och helga bytet från dem åt YHVH, deras skatter åt hela jordens Herre.

I augusti skapade ett ”antal lokala segrar för trupper lojala till Syriens president Assad” oro, särskilt i Jordanien och Libanon. En seger för Assad i östra Syrien skulle koppla samman det området, ”uppbackat av Iran, med shiitiska Irak”, och skapa den ”shiitiska axel” som många israeliska och arabiska experter har varnat för.

Yossi Cohen, chef för israeliska Mossad, informerade kabinettmedlemmarna om nuvarande hot, och varnade för att Irans rörelser i regionen utgör ett seriöst säkerhetshot mot Israel. ”Den huvudsakliga trenden i Mellanöstern idag är iransk expansion genom iranska styrkor och lokala ombud… Varhelst ISIS drar sig tillbaka”, fyller Iran i tomrummet. ("Mossad chief: Wherever ISIS retreats, Iran fills the void", Israel Hayom, 14 aug. 2017)

I augusti mötte Netanyahu Putin i Ryssland för att förklara att Irans ”närvaro i Syrien hotar” Israel och Mellanöstern. Även om Israel försöker att pressa Ryssland att hålla tillbaka Iran, har det ”relativt liten effekt”. Dr. J. Schanzer vid Foundation for Defense of Democracies sade att ”Israel har sitt eget missilförsvar och flygvapenförsvarssystem för sin omkrets, vilket ger landet en plats vid bordet, men när det handlar om att tala om för ryssarna eller USA vad de ska göra…?” Det är därför våra böner är så viktiga, eftersom vi, kring ett mycket mer inflytelserikt bord inför vår Kung Messias, har stort inflytande (Psaltaren 50:15; Ords. 15:8b; 1 Joh. 5:14-15).

Israel har konsekvent och fast berättat för Ryssland, att ”Detta är vad vi kommer att göra när vi ser särskild aktivitet från Iran eller Hizbollah”. Tack och lov, har Israel backat upp sina ”röda linjer” med handlingar – som med en attack nyligen mot en syrisk lageranläggning för kemiska vapen – och Ryssland har i huvudsak hållit tyst. ("Netanyahu to Putin: Iran Seeks to 'Annihilate Israel,' Control Syria & the Region", Israel Today, 24 aug. 2017)

Men Rysslands FN-ambassadör sade till reportrar att ”nedtrappningszonerna som etableras i Syrien, för vilka Iran är en garant tillsammans med Turkiet och Ryssland”, är ett genuint framsteg för att få slut på det här tragiska kriget. ”… vi tror att Iran spelar en mycket konstruktiv roll i Syrien”. ("PM to Putin: Israel is ready to act unilaterally against Iran's presence in Syria", Israel Hayom, 24 Aug. 2017) Kommentar: Ryssland, Iran, Syrien och Turkiet påminner oss om Gog-gruppen i Hesekiel 38-39.

Jonathan Spyer noterar med oro att det i mitten av augusti fanns en flod av ”diplomatisk och militär aktivitet” som fokuserade på Iran. ”Genom att stötta shiamiliserna som politiska och militära styrkor, motsätta sig kurdiska ambitioner till självständighet, med alla medel möjliga försöka etablera styrkor längs Israels gränser, och försöka dra Turkiet bort från västvärlden och istället mot sig själv, genomför Teheran en följdriktig och omfattande politik och strategi”, som ignorerar alla skillnader mellan Irak, Syrien och Libanon. Allierade och tillgångar används för att maximera Irans ”räckvidd och politiska/militära potens inom det här området”.

Israel, Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Förenta Arabemiraten, den kurdiska regionalregeringen, turkiska och iransk-kurdiska paramilitära styrkor, och de resterande icke-jihadistiska syriska rebellerna, är huvudspelarna som blockerar ”iransk framfart i Mellanöstern… mycket kommer att bero på… kommunikations- och samarbeteslinjer inom det här lägret”. Den här striden med Iran är Mellanösterns ”centrala strategiska konflikt”. ("And the Winner in Syria is…Iran", Jonathan Spyer, JP Op-ed, 26 aug. 2017)

Medan Israel har betonat sin opposition till iranska ”ansträngningar att befästa sig militärt i Syrien och Libanon”, rapporterar försvarstjänstemän att de flesta nationer är ”apatiska inför Israels ställning…”. Det kommer att förändras när Israel väl försvarar sig själv. ("Iran's new weapons facilities in Lebanon 'cross a red line', Israel says", Israel Hayom, 1 sept. 2017)

Dr. Emily Landau, expert på Iran och Nordkorea sade: ”Iran kan [snabbt] komma dit Nordkorea befinner sig”. Med möjlighet till nordkoreanska interkontinentalrobotar och en vätebomb, noterade hon en oro för att de skulle kunna överföra kärnvapenteknologi till Iran. ("What does the West need to do to stop Iran from becoming N. Korea?", JP, 5 sept. 2017)

Profetiska scenarion?

Den romerskkatolska kyrkan har blivit allt mer humanistisk och liberal och påve Francis såg nyligen till att det kommer att fortsätta på det viset. Francis neutraliserade en av de få vars jobb det var att påpeka påvens ändlösa aptit för dogmatisk förändring, genom att avlägsna ledaren för Troskongregationen, Kardinal Müller, som ”representerade den konservativa sidan i kyrkan som har sett med misstro på den nuvarande pontiffens åsidosättande av hundraåriga traditioner och restriktioner”.

Påven ersatte Müller med ärkebiskop L. Ladaria, en jesuit, som påven själv. ”Det minskar sannolikheten för att påven kommer att stöta på motstånd från det enda departementet inom kyrkan med skyldighet” att se till att ”dogmatisk undervisning” går ut ”till kyrkans drygt en miljard anhängare”. ("Vatican shakeup – behind the sweet smile, Pope Francis flexes his muscle", Fox News, 2 juli 2017)

Samma åsidosättande av dogmatik har infiltrerat evangeliska kyrkor. Om du regelbundet går till kyrkan, när hörde du då senast ett gediget, dogmatiskt budskap? Ändå nämner Paulus ofta ”dogmer” – bokstavligen ”undervisning, lära”. Han menar systematisk bibelinstruktion, så att troende har den mat de behöver för att kunna växa.

En dag efter den dödliga lastbilsattacken i Barcelona sade stadens överrabbin, M. Bar-Hen, att judiskt liv där är ”fördömt”, då spanska myndigheter vägrar ”att konfrontera radikala Islam…”. Han har förmanat sina församlingsmedlemmar att lämna Barcelona i åratal, och sagt, ”Tro inte att vi är här för gott… förvärva mark i Israel”. Europa, säger han, har redan ”förlorat” kriget mot terrorn. ("Following attack…chief rabbi says his community is doomed", TOI, 18 aug. 2017)

Ungerns premiärminister Orbán sade: ”Det finns två distinkta synsätt i Europa” när det gäller dess folks minskande antal och åldrande. Ett av synsätten vill ”ta itu med Europas demografiska problem” genom immigration. Det andra, som hålls av östeuropeiska nationer, säger att ”vi måste lösa våra demografiska problem” genom att förlita oss på oss själva och ”genom att själsligen förnya oss själva”. Orbán varnade för ett ”muslimskt Europa”, och undrade ”om Europa kommer att fortsätta att tillhöra européer…” ("Muslims Tell Europe: 'One Day All This Will Be Ours'", G. Meotti, Gatestone Institute, 19 aug. 2017)

Orkanen Harvey orsakade kaos hos Houstons judar, i deras samhällen, skolor och synagogor, så Israel skickade bistånd till amerikanska judar. ”Bennet, minister för diasporafrågor utlovade en miljon dollar till stöd… och sade, ”Under åratal har judiska samhällen stått tillsammans med Israel när Israel behövde deras hjälp; nu är det vår tur…”.”

Elliot Abrams tror att detta är framtidens trend. ”Det är logiskt att förvänta sig att Israel visar, på sätt som det här, att Israel stadigt håller på att bli det största och viktigaste judiska samhället i världen. En gång i världen fanns centrum för världens judar och deras liv i Israel; sedan flyttade det till Europa; sedan till USA; och nu flyttar det tillbaka till platsen där det en gång började.” ("Israeli Foreign Aid to American Jews", E. Abrams, Council on Foreign Relations Blog, 5 sept. 2017)

YHVH har grundat sin tron i himlen,
hans rike råder över allt.

Psaltaren 103:19

Chuck & Karen Cohen