Shalom från Sion,

Den stora ökningen fruktansvärda händelser världen över verkar överensstämma med Bibelns varning om att slutet kommer som för en kvinna med födslovåndor med ökande smärta och intensitet. Om detta är sant, då är Guds barns påträngande uppgift nu uthållig, biblisk förbön – ett rop om att Hans Rike ska komma och hans vilja ske på jorden som i himlen (Luk 11:2).

Beakta förbönenws kraft

Guds natur ändras inte (Mal 3:6, Jakob 1:17), men Han kan ändra sig, och övertalas som respons på bön. Om det inte är sant, då är alla uppmaningar till bön och exempel på förbön i Bibeln endast sagor. Vi läser många gånger om hur Gud söker dem som vill ställa sig i gapet inför Honom, och vädja om nåd inför Hans gudomliga rätt att utöva dom.

Hesekiel 22:30-31 beskriver att Gud söker efter en förebedjare som uthålligt ber Honom (Jak 5:16-18), så att han kan visa sin nåd. Men om ingen förebedjare finnes, så kommer hans rättfärdiga dom att utlösas. Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet så att jag inte skulle fördärva det. Men jag fann ingen. Därför öser jag min vrede över dem och gör slut på dem med min harms eld. Deras gärningar ska jag låta komma över deras huvuden, säger Herren Gud.

I 1 Mosebok 18:17 frågar Gud huruvida Han kan dölja för Abraham vad Han tänker göra mot Sodom och Gomorra. Han visste att Abraham skulle ställa sig i gapet för de onda städerna. Även om Abrahams förbön ändrade Guds plan, fanns där inte tillräckligt många rättfärdiga invånare, för att hålla tillbaka Guds dom.

Det är ögonöppnande att läsa i Hesekiel 16:49 att det viktigaste skälet till att Sodom utplånades inte var sodomi, utan högmod [pride]! Idag har vi Gay Pride-parader och vi ser en arrogant och skrytsam attityd hos människor resa sig mot Gud.

I 2 Mosebok 32 utövar Mose biblisk förbön. Åter är det Gud som uppmärksammar Mose på skälet till Hans dom över folket. Om Gud bara ville utplåna Israel för att hon hade tillbett guldkalven, så hade han inte sagt något. När Han berättat för Mose vad Han tänkte göra, sa Han: ”Låt mig nu vara!” (2 Mos 32:10a) Föreställ er: alltings Skapare säger till sin skapelse: ”Blanda dig inte i, flytta dig ur min väg.”

Mose måste ha upplevt att Gud testade honom då han trotsade och ställde sig framför Honom och argumenterade att Han måste ”omvända” sig – ändra inställning – beträffande Israels utplåning. Mose åberopade aldrig Israels synd, eller försökte ursäkta den. Istället fokuserade han sin bön på vad som skulle hända med Guds namn, det vill säga, Hans rykte och hans löften. När Guds ära är syftet med förbön, får det alltid Hans uppmärksamhet, även om vi inte alltid får de svar vi ber om (Ps 79:9-10, 115:1-3).

Det finns många andra exempel i Tanach på förbön som utövas till Guds ära. Och vi ser samma syfte med Herren Yeshuas död på ett kors – Hans medling mellan Gud och människan (1 Tim 2:5). Vi förtjänar dom utan nåd, men tack vare att Fadern sände en förebedjare att ställa sig i gapet för oss, är vi nu förmånstagare av Hans förunderliga nåd. Och Messias fortsätter att be för oss, för att frälsa oss slutligt och fullständigt (Heb 7:25).

Israels parlamentsval 2019

Vi har bett Gud att ta kontroll över människors planer (Ps 33:10-11, 103:19, Ords 19:21) och att resa upp den han valt att leda sin nation i denna tid (Ps 75:6-7, Dan 2:21). Gud hörde vår särskilda bön för att premiärminister Bibi Netanyahu skulle bli återvald. Förhandlingarna mellan de olika partierna, för att bilda en koalitionsregering, kan ta många veckor. Be för detta tillsammans med oss, genom att läsa Intercessors For Israels fredagsbönepunkter [prenumerera på www.ifi.org.il].

Även om möjligheten finns att Bibi blir åtalad för olika ”brott”, så har han ännu inte åtalats. Vi bad inte för eller röstade på ett fullkomligt rättfärdigt helgon. Netanyahu är en politiker, och hur hans relation med Gud ser ut, vet bara Gud. Han har varit en stark och frimodig ledare för Israel i många år, och har åstadkommit många saker som verkar vara inspirerade av Gud. Men han är bara en människa, och när Gud väljer ledare till nationer – också till sin egen nation – så måste Han välja en människa av kött och blod, antingen en syndare eller ett helgon som kämpar med synden. De är de enda alternativen.

Många stora världsledare uppvisar en tveksam moral, och de saker Netanyahu anklagas för, är gränsfall. Vi ber emellertid att Gud till slut ska utnämna herdar över Israel efter sitt eget hjärta, som han lovat (Jer 3:15, 23:4).

Stå upp, stråla

Ett av de mest uppmuntrande tecknen, som visade sig efter valet är, att den yngre generationen av israeler till överväldigande del röstade på Likud och på partier till höger. Då ”amerikanska millenials” lutar tungt mot liberal politik, ”har unga israeliska judar gått i motsatt riktning”, och identifierar sig med den konservativa högern mycket mer än sina föräldrar. Den årliga israeliska demokratiindexmätningen från 2018 visade att omkring 64% av israeliska judar ”i åldrarna 18-34 identifierade sig som höger, att jämföra med 47% för åldrarna 35 och uppåt”. Och en mätning som gjordes veckan innan valet ”fann en direkt korrelation mellan ålder och stöd för” Netanyahu, med 65% i åldrarna 18-24 och 53% i åldrarna 25-34.

Denna trend att yngre väljare lutar åt höger beror troligen på skeenden som präglat deras uppväxt. De var fortfarande inte födda under fredsprocessens glansår på 1990-talet, men växte upp under den andra intifadan, då hundratals israeler dödades i självmordsbombningar. De demoniska effekterna av 2005 års evakuering av Gaza, som verkställdes när de var 4-20 år, ledde många unga judiska israeler till att avfärda varje ledare som var villig att överge mer land som var under israelisk kontroll. Då många av dem tjänstgjort i IDF, har Gazakrigen bara ytterligare förstärkt den inställningen – något som är ännu ett svar på bön.

En talesperson för Likud noterade att ”människor, som växte upp mitt under Al-Aqsaintifadan, inte litar på palestinier, inte tror på fred. De vill verkligen att det ska bli fred, med det finns ingen att sluta fred med.”

Den israeliska politiska analytikern D Scheindlin skriver, att hos yngre religiösa sionistiska väljare betraktas evakueringen från Gaza, då 8000 judar förvisades, ”som ett fullständigt förödande ögonblick, som de förbundit sig att aldrig upprepa. Den allmänna uppfattningen är: vi gav dem land, de sköt raketer som svar … De nationalreligiösa ser det sedan dess som ett nationellt trauma.” Utöver att ha växt upp under konstant konflikt, ”formas denna grupp av sin religiositet”. En större andel av dem är nu ortodoxa och religiösa sionister, och de ”lutar mer åt höger”. Vi ser detta i USA också, då de som är mer ”religiösa”, det vill säga bibeltroende, lutar mer åt höger.

”Högerpartier har också attraherat unga väljare eftersom de föredrar samma plattform: sociala medier.” Scheindlin noterar att ”Bibi hatar intervjuer” och föredrar ”en fullständigt kontrollerad berättelse, så han använder sig flitigt av sociala medier … Två av hans närmsta medarbetare är hans rådgivare i fråga om sociala medier.” ("Younger voters have grown more conservative over time," JP, 11 Apr. 2019)

Vilken gräns kan Israel försvara?

Israels ambassadör i Storbritannien, Mark Regev, intervjuades av BBC angående Israels agerande längs säkerhetsstängslet mot Gazaremsan (där Hamas har organiserat dödliga demonstrationer sedan mars förra året), och fick frågan om Israels taktik. Regev sa att alla ”vet att det är en krigszon”, så varför bussar Hamas dit kvinnor och barn? Israel lämnade Gaza och ”omgrupperade till 1967 års vapenstilleståndslinje, som är … den erkända gränsen … Om vi inte får försvara den gränsen, vilken gräns anser ni att vi får försvara?”

Regev tillade att målet med upploppen, ”som det artikulerats av Hamas”, är ”att bryta sig in och döda vårt folk”. ("Israeli ambassador Regev defends Israel's actions at Gaza border in BBC interview," www.thejc.com, 18 Jan. 2019)

Förvrängd historiebeskrivning

Raymond Ibrahim, som är författare och som kommenterar Islams historiska och nuvarande krig mot kristendomen, frågar: ”Hur kan en fundamentalt svag muslimsk värld vara ett hot mot ett ekonomiskt och militärt överlägset Väst?” Ett svar ges i hur Väst ser på Islam idag, ”jämfört med dess faktiska historiska erfarenhet av Islam.” Från dess första kontakt med ”västcivilisation” och genom århundradena har muslimer agerat som dagens IS-terrorister, övertygade om ”att Islam befaller krig mot och förslavande av eller slakt på icke-muslimer. Med början på 600-talet erövrades nästan 75 procent av kristendomens ursprungliga territorium av Islam, delar av områden som är dagens Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, Island, Danmark, England, Sicilien, Schweiz, Österrike, Ungern, Grekland, Ryssland, Polen, Bulgarien, Ukraina, Litauen, Rumänien, Albanien, Serbien, Armenien, Georgien, Kreta, Cypern, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Vitryssland, Malta och Sardinien.”

Mellan 1400- och 1700-talen ”blev ungefär fem miljoner européer tillfångatagna och förslavade i jihads namn.” De europeiska slavarna mellan 700- och 1000-talen oräknade. ”Den största islamiska armé som någonsin invaderat Europa, ca 200 000 muslimer, försökte erövra Wien år 1683, men misslyckades. Men de så kallade Nordafrikas Barbariska Piraterna, muslimska slavhandlare, ”skapade kaos längs alla Europas kuster …” Amerikas första krig utkämpades, innan dess första president valts, mot dessa muslimska pirater.

Men efter att ha besegrat Islam blev Europa arrogant. Som historikern Hilaire Belloc (f 1870) noterade vid höjdpunkten för Västs makt och Islams svaghet, så har mängder av människor i ”Europa och Amerika glömt allt om Islam”, och lever i tron att Islam är slut, men den är ”den mest formidabla, uthålliga fiende som vår civilisation haft, och kan när som helst bli ett lika stort hot för framtiden som den har varit i historien.”

Ibrahim skriver: vad värre är än att ”glömma”, är hur Väst idag förvränger ”historiebeskrivningen så att den passar dess postmoderna paradigm.” Inom akademin och i Hollywood ”är den dominerande historiska berättelsen att muslimer är offren för intoleranta kristna i Väst.” Historieböcker bidrar till denna förvrängning genom att tala om ”arabiska, moriska, ottomanska eller tatariska – och mer sällan islamiska – invasioner, utan att nämna den självklara gemensamma grunden, jihad, som drev dessa annars så olika folk att anfalla Väst.”

Många argumenterar att detta är passerad historia, och säger: låt oss gå vidare och ”börja ett nytt kapitel av ömsesidig tolerans och respekt”, även om vi måste glömma historien. Men muslimer ”uppvisar fortfarande samma imperialistiska impuls och intoleranta överlägsenhet som deras förfäder”, då mer än 215 miljoner kristna lever under ”allvarlig förföljelse, och många andra otrogna står inför folkmord i jihads namn.” ("The dire consequences of rewriting Western-Muslim history," R. Ibrahim, JP Op-ed, 24 Nov. 2018”

Trump erkänner Golanhöjderna som israeliska

USA:s president Trump skrev på Twitter den 21 mars: ”Efter 52 år är det dags för USA att fullt ut erkänna Israels suveränitet över Golanhöjderna, som är av kritisk strategisk och säkerhetsmässig betydelse för Staten Israel och för regional stabilitet!” Bibi ringde upp Trump och tackade honom för att ha ”skrivit historia”.

Senare sa Bibi i sällskap av USA:s utrikesminister Pompeo: ”Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad och flyttade hit USA:s ambassad. Sen drog han sig ur det katastrofala avtalet med Iran och återinförde sanktioner. Men nu gjorde han något av lika stor historisk betydelse”, och detta sker när ”Iran försöker använda Syrien som plattform för att anfalla och utplåna Israel … Vi firar Purim, då vi minns att för 2500 år sedan försökte andra perser [dåtidens iranier], ledda av Haman, utplåna det judiska folket.” De misslyckades då, och dagens ”perser, ledda av Khameini, försöker än en gång att utplåna det judiska folket och den judiska staten. De kommer att misslyckas igen.” ("Trump: It is time for the US to recognize Israel's sovereignty over the Golan Heights," JP, 21 Mar. 2019)

De flesta uttalade skälen för denna åtgärd kopplas till säkerhet, men det finns en stark biblisk koppling mellan Israel och Golan, som också kallas ”Bashan” i Bibeln, och en lång gemensam historia. Som Haim Rokach, ledare för Golan Regional Council, skrev, att under de 52 år som gått sedan Israel återerövrade ”Golan, har 34 antika synagogor från olika historiska tidpunkter upptäckts där, mycket fler än på någon annan plats i landet.” ("Affirming an ancient bond," H. Rokach, Israel Hayom Op-ed, 22 Mar. 2019)

ICEJ:s David Parsons skrev: ”Det vore fel att påstå att Trump ’gav’ Golan till Israel, ty det gjorde Gud för länge sedan.” Världen påstår att Israel ”illegalt ockuperar Golanhöjderna sedan man återtog området från Syrien” under Sexdagarskriget 1967, som om ”det alltid varit syriskt territorium.” Golan är en del av det land som ”lovades Abraham och hans ättlingar” (1 Mos 15:18-21). ”Bashan … erövrades under Mose och Josua … för 3500 år sedan [se 5 Mos 3-4], och tillhörde Manasse stam.”

Frankrike och Storbritannien bråkade om Golan, när de delade upp det Ottomanska imperiet i slutet av Första Världskriget. ”I det hemliga Sykes-Picotavtalet från 1916, gav Storbritannien efter för Frankrikes krav på att Golan skulle ingå i dess mandat för Syrien”, på grund av områdets vattenresurser. Judiska filantroper hade emellertid via den Judiska Nationalfonden ”redan köpt stora landområden på Golan, i förväntan på att judar skulle bosätta sig där …”

Syrien fick till slut Golan, och i och med Syriens självständighet gjorde man området till en ”enorm militär bas”, där civila förbjöds att leva, förutom ”tre uråldriga drusbyar … Från sina befästa positioner … övningssköt syriska soldater rutinmässigt prick mot judiska jordbrukare på fälten och mot fiskare” på Genesarets sjö. Denna konstanta beskjutning ”prövade Israels tålamod och beslutsamhet … men spänningarna nådde nya nivåer 1964”, då Syrien började ”avleda huvudvattenflöden från Jordanfloden” på Golan. ”En del historiker säger att detta … var den ursprungliga gnistan för konflikten 1967.” ("'Gift' of the Golan?" D. Parsons, ICEJ News Briefs, 29 Mar. 2019)

Efter Trumps åtgärd gjorde EU detta uttalande: ”Vi erkänner inte israelisk suveränitet över Golan.” ("Israel will protect Europe, even if Europe doesn't deserve it," G. Meotti, Arutz 7 Op-ed, 27 Mar. 2019)

Den internationella juridiske experten Alan Dershowitz skriver att EU inte gav något ”övertygande argument för sitt vanliga krav på att status quo ska bibehållas.” Men Israels kontroll över Golan har varit status quo i mer än 52 år, och dess ”legitima behov att ha kontrollen över området har bara ökat över tid, med krig i Syrien och med Irans och Hizbollahs närvaro” vid dess gränser. Vill EU verkligen att Israel ska lämna över Golan till Syrien idag? ”Har något europeiskt land någonsin lämnat över betydelsefullt territorium, som erövrats i försvarskrig, till en svuren fiende?” Efter båda världskrigen ”gjorde Europa territoriella justeringar för att underlätta bevarandet av freden. Varför skulle EU kräva en standard av Israel, som man aldrig krävt av sig själv?” ("Trump Is Right about the Golan Heights," A. Dershowitz, Gatestone Institute, 30 Mar. 2019)

Israel och Ryssland

I mars hölls ett viktigt möte i Moskva mellan Netanyahu och Rysslands president Putin. Den förre israeliske ambassadören Zalman Shoval sa att den viktigaste frågan på agendan ”var Irans extensiva aktivitet i Syrien. Med tanke på att Rysslands närvaro i regionen nu är en verklighet, så är Moskva en central spelare i vilket scenario som helst.”

Iran, som är Israels viktigaste och omedelbara säkerhetshot, ”strävar aktivt mot sitt mål att skapa en strategisk korridor till Medelhavet, och förstärker förmågan och aktiviteterna hos sina ombud, som Hizbollah …” Som respons har Israel vidtagit ”mångfacetterade åtgärder för att motverka bildandet av en iransk front i Syrien.” Man har haft betydande militära framgångar, men Rysslands roll i det som sker härnäst är vital.

”Relationerna mellan Ryssland och Iran är, med avseende på Syrien, grundade på gemensamma men inte nödvändigtvis långsiktiga intressen, vilka båda parter ser som ömsesidigt förmånliga för stunden. Men det finns också motstridiga intressen”, så ”Rysslands attityd gentemot Israels strategiska mål, i synnerhet dess militära operationer”, påverkas av olika och ofta motstridiga faktorer. En del menar att Moskva till och med välkomnar israeliska anti-iranska operationer, ”förutsatt att de inte riskerar Rysslands direkta intressen eller ryska styrkor där.”

Under Putin ”strävar Ryssland mot att etablera sig permanent i Mellanöstern, inte på Israels bekostnad, men snarare genom att inkludera Israel.”

Shoval skriver: ”Diplomatic history is sure to mark Netanyahu's act of balancing Israel's fundamental relations with America with its pragmatic coordination with Russia on Syria, without the latter being perceived by Washington as negatively affecting its global interests, as major diplomatic achievements. And Israel is acting wisely in operating with full transparency toward the US in this and other respects, keeping in mind that the US is Israel's long-term strategic and value-based ally, while Russia is an important and practical partner in dealing with certain particular issues.” [Ja, det ska vara en diplomat till att åstadkomma en sådan formulering. Besegrad övers. anm.] ("The Netanyahu-Putin entente," Z. Shoval, JP Op-ed, 29 Mar. 2019)

Fredsavguden i dagens värld

Större delen av världen kräver fred mellan palestinierna och Israel baserad på en ”tvåstatslösning”. För inte så länge sedan formulerades en annan lösning på det judiska problemet – Hitlers Slutliga Lösning! Men oavsett hur trevligt ”fred” låter, så skulle Israel bara våga handla med sin av Gud givna arvedel i det Utlovade landet, Hans land (3 Mos 25:23, Joel 3:2). Det är mycket, mycket bättre att ha Gud på Israels sida och världen emot sig, än att ha världens stöd om Israel vänder ryggen till Honom (Ps 118:6, 8-9).

I februari avfärdade en amerikansk talesperson ett påstående om att något slags ”ekvivalens” mellan Israel och palestinierna skulle vara nödvändig för att kunna ”medla ett slutligt fredsavtal”. Han sa att Trumps regering ”är stolt supporter av Israel, och inte känner behov av att balansera ett pro-israeliskt uttalande med morötter för palestinierna”, och inte heller är USA ”generat för att man försvarar Israel där Israel behöver försvaras …”

Påståendet att USA inte längre är en ”ärlig medlare” avfärdade talespersonen också. ”Vi tror inte att vi, för att kunna arbeta med en fredsansträngning, bara kan uttala oss om Israel … om vi samtidigt uttalar oss om palestinierna … [Vi] säger sanningen. Sanningen kan vara obekväm för vissa människor. Men vi kan inte lösa konflikten utan att vara öppna och ärliga.”

Talespersonen hoppades att när väl ”fredsplanen” blir offentlig, och när detta skrivs är den inte det, så kommer de palestinska ledarna att se hur mycket deras folk har att vinna, men han tillade att ”USA inte kommer att försöka tvinga någon av parterna att acceptera fredsförslaget …” ("US: The fact that we're pro-Israel doesn't mean we can't mediate peace," TOI, 5 Feb. 2019) För USA:s skull ber vi att det sista uttalandet är sant!

Fred med vem?

Fred är ett underbart mål, men om det finns en grym fiende som vill se alla judar döda eftersom den ”gud” de lyder kräver det, då finns det ingen som Israel kan få verklig fred med. Världen och många i Församlingen måste fullt ut inse denna verklighet.

Den israeliska arabiske muslimen Khaled Abu Toameh avslöjar hur palestinier nu använder ”Islam för att rättfärdiga våldsam opposition mot normalisering av relationerna med Israel.” Den palestinska myndigheten (PA) har ”varnat arabstater och sagt att normalisering med Israel gränsar till förräderi”, och är en ”dolkstöt i ryggen på palestinierna”. Men efter att ha sett ”hur deras vädjanden till de arabiska länderna passerat ohörda”, har den gazabaserade Palestinian Scholars' Association utfärdat en fatwa, ett islamskt religiöst utlåtande, om att ”förvandla konflikten med Israel till en religiös sådan.”

Den fastslår att ”normalisering med den sionistiska fienden, och accepterandet av den i regionen” är mycket farligt för ”det muslimska samhället och ett hot mot dess säkerhet, såväl som förödande för dess doktrin …” Det ger makt åt ”judarna över muslimskt land” och medför underkastelse under de otrogna …”

De påminner de arabiska ledarna om Hamas stadgar, som säger: ”Palestinas land är en islamsk Wakf helgad för framtida muslimska generationer intill Domens Dag.” Ingen arabisk nation, ledare eller grupp har rätten att överge någon del av det.

Denna fatwa visar att ”om några araber undertecknar fredsavtal med Israel, så kommer det alltid att finnas muslimer som avfärdar dem som ’förrädare’ och som anklagar dem för att agera mot koranen och Islams regler.” Detta omintetgör varje möjlighet för en palestinsk ledare att gå med på ”någon som helst form av försoning och normalisering med den ’sionistiska fienden’.” ("Palestinians: No Peace or Reconciliation with the 'Infidels'," K. Abu Toameh, Gatestone Institute, 4 Mar. 2019)

Bassam Tawil, som är arabisk muslim, skrev att Hamas avleder uppmärksamheten från det egna ledarskapets problem genom att attackera Israel. Och när Israel sen försvarar sig, säger Hamas till sitt folk ”att det inte finns utrymme för interna bråk och dispyter, efter som man attackeras av judarna”. Varje gazabo som vågar kritisera Hamas skulle då betraktas som förrädare och kollaboratör med den sionistiska fienden.

Detta hände nyligen. Två raketer sköts mot Tel Aviv ”kort efter det att tusentals” gazabor öppet protesterat mot ”den fruktansvärda ekonomiska situationen där och mot att pengar som vas avsedda att användas till folket, uppenbarligen istället använts för att finansiera terrorism”, och krävt ett slut på ”Hamas repressiva hantering av sitt folk …”

Raketattacken och Israels ofrånkomliga militära svar mot Hamas- och Islamiska Jihad-mål kvävde alla nyheter om dessa demonstrationer och om Hamas brutala taktik för att bemöta dem. Kort därefter ”öppnade Hamas säkerhetsstyrkor eld mot hundratals fredliga palestinska demonstranter.” Ögonvittnen berättar också att många barn blev ”brutalt misshandlade” av Hamas.

Hamas tog kontrollen över Gaza från PA för tolv år sedan, och har hållit de nära två miljonerna gazabor som gisslan där. Också många palestinier säger att Hamas begår ”krigsbrott och brott mot mänskligheten.” Men istället för att ta itu med Hamas, anklagar ”hycklarna i FN, internationella media och andra internationella fora” Israel för att ”försvara sig mot raketer och missiler som avfyras ”mot civila israeler.

Nyligen ”påstod s.k. experter på mänskliga rättigheter inom FN att Israel kan ha gjort sig skyldigt till krigsbrott då man skjutit mot palestinska demonstranter, som försökte bryta igenom gränsstaketet mellan Gaza och Israel, och ta sig in i Israel.” De flesta av dessa demonstranter har av Hamas och Islamiska Jihad erkänts vara deras medlemmar. Så Israel ”anklagas för krigsbrott för att man försvarar sina gränser mot terrorister som försöker ta sig in i landet för att mörda eller kidnappa israeler”, medan Hamas ledare går fria trots att de begår ”krigsbrott mot judar och … mot sitt eget folk.” ("Hamas War Crimes against Israel, Palestinians," B. Tawil, Gatestone Institute, 18 Mar. 2019)

Irans ökande hot mot Israel

Dr. Majid Rafizadeh, som är Harvardutbildad statsvetare och ordförande för the International American Council on the Middle East, skriver: ”Irans militära aktiviteter och tydliga offentliga hot att utplåna Israel fortsätter att öka i frekvens och intensitet … Med sådana fruktansvärda löften om konflikt, hade man förväntat sig att internationella nyhetsmedia och politiker” skulle höja rösten. Men Irans beteende ”skönmålas i värsta fall, eller ignoreras i bästa fall.”

En av Irans ”grundpelare” är att se Israel utplånat. Det är också en religiös profetia som uttalats av den Islamiska Republikens grundare Ayatollah Khomeini, och av landets nuvarande Högste Ledare Ayatollah Khameini. Båda har deklarerat att Israel kommer att raderas från kartan, och eftersom ”Irans teokratiska etablissemang anser att den Högste Ledaren är Allahs representant på jorden, så måste allt han säger förverkligas av Allahs sanna troende.” Så Irans mål att utplåna Israel, kommer att fullborda ”religiös profetia”, såväl som att resultera i ”strategiska och geopolitiska segrar – i Irak, Syrien, Jemen, Libanon och Gazaremsan.”

Irans tf. befälhavare för Islamiska Revolutionsgardet sa nyligen: ”Vår strategi är att utradera Israel från den globala politiska kartan”, och Khameini skrev på Twitter: ”den sionistiska regimen kommer att gå under” i en nära framtid. Rafizadeh menar att dessa högmodsuttalanden grundas på resultatet av det syriska inbördeskriget, vilket har skapat möjlighet för Iran att etablera militära baser där, med några nära den israeliska gränsen.

Rafizadeh: ”Det är obegripligt att vissa politiker och regeringar, inklusive EU, kritiserar Israel för dess mellanösternpolitik, och sen vänder bort blicken från Irans militära mobilisering längs gränsen mot Israel – samtidigt som Iran avfyrar raketer och missiler mot Israel från Syrien, transporterar missiler till … Hizbollah, och fortsätter att hota Israel med utplåning i en nära framtid. När kommer det internationella samfundet att börja ta den iranska regeringens hot och fysiska aggression på allvar? Eller ser det internationella samfundet i hemlighet fram emot att Israel försvinner, under Europas orwellska förvrängning av termen ’fredprocessen’?” ("Iran Inches Closer to its Goal: 'Wipe Israel off the Map'," M. Rafizadeh, Gatestone Institute, 16 Mar. 2019)

Historien har lärt oss judar att tro mer på våra fienders hot än på våra vänners löften! Guds fiender har proklamerat Israels utplåning i nästan 3000 år (se Ps 83:2-5); det är inget nytt och det kommer inte att lyckas.

Antisemitismens ökning

Den största opinionsmätningen över antisemitism (med 16 400 tillfrågade i 28 EU-nationer) visade att 38 procent av Europas judar funderar på att lämna EU på grund av senare tids ökning av antisemitism. 89 procent säger att antisemitismen har ökat betydligt de senaste fem åren, och nästan en tredjedel säger att de utsatts för det. De vanligast förekommande antisemitiska kommentarerna är att ”judarna har för mycket makt och inflytande”, att ”judar exploaterar Förintelsen för sina egna intressen”, och att ”Israel hanterar palestinierna som nazisterna hanterade judarna”. ("Survey: 38% of Jews in Europe are thinking about leaving," Israel Hayom, 9 Dec. 2018)

Islamsk antisemitism

Rafael Castro, som är politisk analytiker från Yale och Hebreiska Universitetet, skriver: ”Många välutbildade människor anser att antisemitism är ett tråkigt men i det stora hela nytt fenomen i den muslimska världen. I deras islamofila historiesyn har judar och muslimer levt i fred tillsammans fram tills att Sionismen förstörde deras idylliska samexistens. Detta argument antyder att det är judarna som bär skulden för antisemitismen i muslimvärlden.” Därför vilar bördan att återupprätta fred i Mellanöstern på judarna.

Före 1948 var muslimvärlden ”mindre fientlig mot judar än Europa var”, men att av det dra slutsatsen, ”att islamisk tolerans var förebilden för moderna liberala demokratiers respekt för religiösa minoriteter, är en förolämpning mot de judar, hinduer, buddhister, zoraister, aleviter, armenier, yazidier och andra religiösa minoriteter som massakrerats i Islams namn.”

Den tidens islamska välvilja mot judar grundade sig på judarnas underdånighet, vilken tolkades av muslimer som att Islam var den helt överlägsna tron.

Israels återfödelse antände ett ”judehat i den muslimska världen, endast jämförbart med nazitysklands. Det faktum att Hamas hellre svälter Gazas barn än samexisterar med en judisk granne” är ett exempel, precis som det hat som återfinns i många moderna muslimers sociala medier. ”Påståenden som att judarna är den drivande kraften bakom IS, att judiska bankirer bär skulden för muslimska länders misär, att israeler behandlar palestinier värre än nazisterna behandlade judar” – allt finns där.

”Israels återetablering fick Islams självförtroende att skaka i grunden.” Inledningsvis förväntade många att Israel skulle besegras av Allah, detta utifrån ”islamiska skrifter som förlöjligar judar för att fegt vörda fred och vilja undvika blodsutgjutelse. Israel har emellertid inte fallit”, utan, som Hesekiel 37:10 lyder, Israel har blivit ”en övermåttan stor skara” [eller: armé].

Castro skriver att Israels värderingar krockar med islamisk ideologi. Israel, som ”omfamnar fred och rättvisa som avgörande värden, där religiös mångfald hedras och respekteras, och där ledare … sekulära eller religiösa, öppet kan kritiseras och förlöjligas, är det största hotet mot deras världssyn.” ("Is Islamic anti-Zionism comparable to Nazi anti-Semitism?" R. Castro, Arutz 7 Op-ed, 14 Dec. 2018)

Ja, så välsignas den man som vördar Herren. Herren välsigne dig från Sion! Må du få se Jerusalems lycka i alla dina livsdagar.Ps 128:4-5

Chuck & Karen Cohen