Shalom vänner,

Samtidigt som vi rusar mot slutet av ännu ett år, rusar världen mot sitt slutliga öde med Gud – och för större delen av mänskligheten kommer det inte att sluta bra (Upp 19:11-21). Och beträffande Församlingen, så kommer den – oavsett vad s.k. Dominion Theology (samlingsterm för strävande efter nationell politisk kontroll genom ”kristna värderingar”. Övers. anm.) säger – inte att erövra världen för Messias Yeshua, utan den kommer att behöva hålla ut tills Israels Kung återvänder för att etablera Guds suveränitet över hela jorden (Upp 6:9-11, Sak 14:9, 16).

För oss som förtröstar på Herren Yeshua – vi måste hålla blicken på Honom (Heb 12:2) och inse att så mycket av det som sker idag, har förutsagts för den tid som avrundas med Hans återkomst (Jes 55:11, Jer 1:12, Luk 24:44). Som jag ofta skriver i Intercessors for Israels veckovisa bönepunkter, så överraskas Gud inte av något och det finns inga nödsituationer i himlen (Jes 42:9, 46:9-10, Joh 13:19).

Om Gud verkligen är suverän och Herren Yeshua redan har all makt i himlen och på jorden, så varför skulle vi vara oroliga (Ps 103:19, Jes 52:7, Matt 28:18, Apg 10:36)? Och ja, jag ställer mig själv den frågan ibland. Å andra sidan, om Han inte är suverän och Messias inte råder över den här tidsåldern, då skulle ingen panik i världen över huvud taget göra någon skillnad.

I det följande kommer vi att se att medan vi vanligtvis får veta endast det som etablerad media anser vara viktigt, så återupprättar Gud Israel offentligt – och Han tar in en slutlig skörd av miljontals själar. Guds Ande har rört sig över jorden ända sedan judar i stora antal började återvända till sitt land under sent 1800-tal, och det pågår fortfarande! Men eftersom det inte längre sker i västvärlden, väntar de flesta kristna i Väst fortfarande på det. Så låt dig uppmuntras och lyft blicken. Vår förlossning är definitivt nära.

Messias Yeshua bygger sin Kropp (Församling)

Det kristna mediabolaget Christian Broadcasting Network rapporterade den 11 september att medias fokus låg på Islams expansion. Men vad de flesta experter och lärde missade, var den otroliga ökningen av antalet kristna, högst sannolikt eftersom denna ökning inte sker i det ”sofistikerade Väst utan i utvecklingsländer.” På södra halvklotet och i Asien är ökningen av antalet kristna nästan ofattbar, skriver Dr. P. Jenkins, professor i historia och religion vid Penn State University. I sin bok The New Christendom argumenterar Jenkins att den största folkrörelsen under det förra århundradet inte var kommunism eller kapitalism utan det han kallar ”Penetcostalism” – Andefylld kristendom.

Den moderna pingströrelsen (inte att förväxla med det svenska trossamfundet. Övers. anm.) ”uppstod i början av 1900-talet”. (Detta var strax efter det att judar började återvända till sitt land i stora antal, och det finns en biblisk koppling mellan dessa två sista-tiden-skeenden.) Idag finns det ”flera hundra miljoner” Pentecostals (Åter övers. anm: jag tror att förf. menar Andefyllda kristna och inte nödvändigtvis endast det vi kallar ”pingstvänner”.) över hela världen, vilket innebär att det finns fler Pentecostals än hinduer, vilka de i sin tur redan är fler än alla buddhister. Jenkins skriver att inom två årtionden kommer ”två tredjedelar av alla kristna att finna i Afrika, Latinamerika eller Asien.”

År 1900 fanns det ca tio miljoner afrikanska kristna; idag ”är de 360 miljoner”, omkring hälften av Afrikas befolkning. Denna tyngdpunktsförflyttning har passerat obemärkt för många – också kristna – så varje skandal eller dispyt i en amerikansk församling har av media hanterats ”som en världskris …” Men församlingar i utvecklingsländerna påverkas nästan inte alls ”av debatter om homosexualitet eller abort” eftersom ”de tror på Bibeln och tar Ordets auktoritet på allvar, Gamla såväl som Nya Testamentet” på ett sätt som får de kristna i Väst att skämmas.

Men eftersom denna ökning ”hotar Islam, så förföljs och mördas troende kristna i länder som Nigeria och Indonesien.”

”Det finns omkring 80 miljoner kristna i Kina” och många förutspår att om 20-30 år kommer Kina att som nation bestå av 25-30 procent kristna. Det är tillräckligt för att förändra ett samhälle …” Redan idag ”bär kinesiska ledare en börda att föra evangeliet västerut, med evangelisation bland muslimer, i linje med sin vision tillbaka till Jerusalem”.

Jenkins skriver: ”Kristendomen återvänder till sina rötter. Det är en religion med ursprung i Mellanöstern och i Afrika. Kanske har den varit borta en tid, men nu är den tillbaka.” ("A tidal wave of Christianity," CBN, cbn.com, Oct. 2021)

Församlingen i Väst krymper

Om detta sker i USA, så kan jag bara föreställa mig hur mycket fortare det går i resten av västvärlden.

David Isaac skriver att evangeliska kristna framstår som kärnan bland Israels supporters, men i dagens västvärld underminerar sekularisering och liberal teologi detta stöd, i synnerhet bland unga.

De två lärarna Inbari och Bumin vid University of North Carolina at Pembroke har genomfört en opinionsundersökning genom Barna Group. Den avslöjade en kraftig minskning av stödet för Israel bland evangeliska kristna, från 69 procent år 2018 till 33,6 procent idag, samtidigt som stödet för palestinierna ökande från 6 till 24,3 procent under samma period.

Undersökningen fokuserade på evangeliska kristna i åldrarna 18 till 29 år, och bekräftade tidigare undersökningar som också visade på en allt större skillnad i support för Israel mellan yngre och äldre kristna. År 2015 sa 40 procent av unga evangeliska kristna att USA skulle stödja Israel – en siffra som minskade till 21 procent till år 2018.

En faktor är teologi. Evangeliska kristna som identifierar sig med premillennialism (dvs som ser fram emot att Messias kommer tillbaka för att regera på jorden under Tusenårsriket) anser att Guds löften till det judiska folket fortfarande gäller, och att de har en definitiv plats i Guds sista-tiden-planer, inklusive återvändande till Landet Israel. De som ansluter till amillennialism (dvs som inte anser att Tusenårsriket kommer att infalla bokstavligen på jorden) tror ofta på ersättningsteologin, som säger att ”Guds löften till Israels folk redan är uppfyllda genom Jesu [första] ankomst …”

Inbari upplever att premillennialism eroderar och Bumin tillägger att de ser att amillennialism-pastorer verkar vara yngre är sina premillennialism-kollegor. Han förmodar att yngre kristna dras till yngre pastorer.

Bumin ser också en minskning av undervisning om profetior om den sista tiden, då många pastorer fokuserar på unga kristnas vardagsfrågor. Så om fokus flyttas bort från vår tids profetiska skeenden, kommer man inte heller att tala om Israel och det judiska folket.

Detta sker ofta i s.k. megakyrkor, vilka normalt inte undervisar om ”eskatologi eller teologi”. En rapport från Hartford Institute år 2020 identifierade omkring 1750 megakyrkor i USA, dvs församlingar med mer än 2000 regelbundna besökare. Bumin skriver att dessa församlingar ”har en tendens att uppvisa mycket större stöd för det palestinska folket.”

En annan skillnad är att medan äldre premillennialister vanligtvis ”tolkar Bibeln mycket bokstavligt, så betraktar yngre kristna Bibelns ord snarare som rekommendationer än som bokstavliga regler.”

Visar denna undersökning att stödet för Israel krymper, eller – vilket är mycket med bekymmersamt – visar den att nästa generation av amerikanska kristna också driver ”bort från Bibeln och från traditionell evangelisk kristendom?” Jim Fletcher, som är forskare och författare med många kristna publikationer, upplever det senare, med ett ”massuttåg” av unga kristna från församlingarna, i synnerhet när de börjar på universitet eller högskola. ”Bibelundervisningen har urvattnats, premillennialism-teologi har försvagats, och frågor om social rättvisa har tagit över i Församlingen.”

Som en nyckelfaktor pekar han på en subtil nedtoning av Bibeln i många moderna församlingar. Dagens ”bibelstudier” är ofta författade av och för huvudpastorn. Resultatet blir att man inte får en sammanhållen bild av Bibeln. Och där det saknas sammanhang, finns det ingen kunskap om judisk historia.

En annan faktor är att många församlingar med medlemmar med olika bakgrund saknar samfundstillhörighet. ”Om du är pastor och vill undervisa om Israel, om du vill undervisa om judisk historia, om du vill undervisa om den hebreiska Bibeln, så kommer det att finnas folk i församlingen som inte vill höra det …”

Fletcher ser också ett stort problem i liberalteologi, som ofta avvisar många berättelser i Gamla Testamentet som myter, vilket leder till att judisk historia ses som osann. ”Så om judisk historia inte är sann, så kan en kristen född på 2000-talet säga: ’Tja, så varför är judarnas anspråk på Israels Land starkare än palestiniernas eller någon annans?’ Och det är absolut det som skett.” ("Why is young Evangelical support for Israel eroding?" D. Isaac, Jewish News Syndicate, 25 June 2021)

Så hur långt har Församlingen i USA rört sig bort från en biblisk standard? R. Brattons artikel ”Den amerikanska församlingen har fallit: chockerande mätningar visar att ’hittepå-kristendom’ har ersatt den bibliska världsbilden” ger oss en uppfattning. Hon skriver: ”Tack vare kulturell korrosion och brist på biblisk läskunnighet predikas nu en ny falsk kristendom”, och hon kallar denna falska religion för Moralistic Therapeutic Deism [MTD] (ung.: moralistisk terapi-religion). Detta är en världsbild som ”snabbt har rönt framgång och lett till en teologi som inte på något sätt liknar historisk kristendom …” Barna Group ser i en undersökning från början av 2021 att MTD, ”en urvattnad, mysig hittepå-kristendom”, är den mest populära världsbilden i USA idag. Man skriver att MTD har några kristna attribut, men ”det är inte den kristna tron.”

Barna beskriver MTD som ett ”moralistiskt perspektiv” grundat på deism, vilket är idén att Gud skapade världen men sen inte är engagerad i den.” Så MTD tror ”att det finns den avlägsen Gud som bara vill att alla ska vara snälla, och att livets mål är att vara lycklig. Amerikanska kristna som har anammat denna filosofi har upphöjt egna definitioner av vad som är rätt och fel över varje objektiv standard – såsom Bibeln …”

”Den tro som motiverar amerikaner idag är inte samma ”smala vägens” tro som Wesley proklamerade, eller Paulus tillitsfulla tro … inte heller är den samma som den första Församlingens normerade övertygelse”, som proklamerade: ”jag tror på Gud Fadern Allsmäktig, himlens och jordens Skapare, och på Jesus Kristus, Hans ende Son, vår Herre.” Dagens tro är inte ens förankrad i Jesu egen proklamerade exklusivitet: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom Mig!”

Bratton skriver: ”Det blir begripligt att ’kristna’ som omfamnar MTD tvekar att vara ett salt i samhället. Hur kan någon ställas inför domen om alla bara vill försöka bli lyckliga? Den enda synden är om man kommer i vägen för andras personliga ’sanning’. Det är skälet till att många slår följe med (neo-marxistiska) grupper som BLM och HBTQ-rörelsen … och den skränande mobben som uppmuntrar till synd förklädd till ’allas rätt att älska vem man vill’.”

Den kristne apologeten F. Turek tillägger: ”En del människor kallar sig för progressiva kristna, trots att de varken är progressiva eller kristna, eftersom de opponerar sig mot Jesus i flera avgörande frågor. De är oense med Jesus om sex … om Bibeln … om Himmel och Helvete … om Hans försoning.” Så varför kallar man sig kristen?

”Kristi efterföljare har glömt att Jesus inte kom för berätta för folk att de ska vara snälla. Hans budskap har alltid varit en stötesten, och det är särskilt svårt för det tjugoförsta århundradets amerikaner att acceptera”, skriver Bratton, och påpekar att Yeshuas budskap ”handlar om bekännelse, inte om rådgivning och tröst …” ("America's new religion: Fake Christianity," Everett Piper, The Washington Times Op-ed, 25 July, 2021)

Israel och Afrika / Israel och Ben & Jerry’s

Herb Keinon skrev i juli att samtidigt som (medias) fokus låg på Ben & Jerry’s bojkott mot israeler i Judéen och Samarien, så ”återtog Israel sin observatörsstatus i den 55 nationer stora Afrikanska Unionen (AU) … Samtidigt som den Vermontbaserade glasstillverkaren signalerade sin dygd genom att annonsera att man vill bojkotta den judiska staten, så hävde den Addis Abeba-baserade multilaterala organisationen en nästan 20-årig kvasidiplomatisk bojkott mot Israel och återinsatte henne som observatörsnation.” Och AU:s åtgärd fick nästan ingen medial uppmärksamhet alls.

”Även om ingen av händelserna kommer att ha omedelbar omskakande effekt på Israel, så är de viktiga symboler.” B&Js agerande sänder ett budskap att ”folk bör inte ha med Israel att göra på grund av landets politik”, samtidigt som AU:s budskap är att ”det finns absolut inget fel i att umgås med Israel. De som pressade B&J att ändra sin affärspolicy gentemot Israel vill peka ut Israel som en rasistisk, kolonialistisk apartheidregim som man bör hålla sig ifrån … Afrika har en del kunskap om rasistiska, kolonialistiska apartheidregimer, men istället för att fortsätta bojkotta Israel, räcker man ut handen till henne.”

Detta återinsättande av Israel som observatörsnation är frukten av förre premiärminister Netanyahus närmande till Afrika. Det finns flera skäl till att detta hade hög prioritet för honom. För det första: ”samtidigt som Israel inte hade någon status i organisationen, så fick den Palestinska Myndigheten (PA) observatörsstatus 2013.” Därför, när PA:s president Abbas kunde ”adressera organisationen, och PA hade inflytande på dess uttalande om Mellanöstern och rikta skarp kritik mot Israel, så var Israels egen röst helt frånvarande.”

För det andra anstränger sig Israel ”för att förbättra sin position i multilaterala institutioner. Även om Israel har goda och starka bilaterala relationer med många länder … så lämnar hennes relationer med internationella organisation mycket att önska. Så samtidigt som hon utvecklade goda relationer mer flera afrikanska stater … fick hon på nöten i AU. En liknande situation föreligger med EU – Israel har starka relationer med flera europeiska stater, men en mycket besvärlig relation med EU som har sitt säte i Bryssel …”

Observatörsstatusen i AU ger också Israel ”relationer med 46 av unionens 55 stater, och genom att hon kan vända sig till hela organisationen, kan några av de avvaktande länderna som Djibouti, Mail och Niger också våga knyta band med Israel. Dessutom skulle det kunna bereda vägen för Israel att delta i projekt över hela den afrikanska kontinenten.” ("Israel's African Union status is as important as Ben & Jerry's," H. Keinon. JP analysis, 26 July 2021)

Tillsammans med det som sades i föregående stycke beträffande Församlingens tillväxt i Afrika, kan denna länk till AU också bidra till en annan länk med troende kristna som vill stå med och be för Israels nation.

EU böjer sig för Iran

Fiamma Nirenstein skriver att ceremonin för Irans nye president Ebrahim Raisis tillträde ”utgjorde ett testamente för politisk och moralisk likgiltighet, som raderade alla skillnader mellan terrorism och demokrati; den tog död på mänskliga rättigheter …” Raisi besegrades i valet 2017, men Irans högste ledare Khameini satte honom på höga juridiska poster, ”vilket orsakade förskräckta reaktioner till och med från Amnesty International för att han utdömt dödsstraff mot tusentals dissidenter och andra som inte uppskattades av regimen.”

Men trots Raisis brott mot mänskligheten fanns 115 representanter från 73 nationer närvarande för att se honom sväras in. De närvarande placerades enligt Khameinis och Raisis preferenser. Hamas ledare Haniyeh, Islamiska Jihads ledare al-Nakhaleh och Hizbollahs vice generalsekreterare Qassem satt alla på främsta raden, och bakom dem satt E. Mora, vice generalsekreterare för EU:s diplomatavdelning European External Action Service, som sedan tidigare placerat de tre ovanstående organisationerna på EU:s svart lista, och som har ”fört Europas talan i samtalen i Wien för att blåsa nytt liv i kärnteknikavtalet med Iran.”

Nirenstein undrar hur Europa kan ”visa respekt för ett land som har fört fram utplåningen av den judiska staten och hatet mot USA som sitt viktigaste budskap. Hur kan man hylla en regering som bjuder in och hedrar dem som planerar mord på kvinnor och barn i bussar och på pizzerior, och som förser dem med pengar? Ayatollorna kan vara nöjda med sig själva. Samtidigt som terrorister intar sina prominenta platser på första raden, sätter vi européer oss tyst bakom dem på andra raden.” ("Europe kneels before Raisi," F. Nirenstein, Israel Hayom Op-ed, 10 Aug. 2021)

Jerusalem – centrum för sista-tidens krig

Enligt Bibeln är Jerusalem det geografiska centrat för Guds planer för sista-tiden. Den är inte bara Hans stad (Ps 48:2-3, 87:3, Matt 5:35b), men också Guds lockbete för de upproriska nationerna (Sak 12:2-3) och staden till vilken Hans Son ska återvända (Sak 14:2-4, Apg 1:11).

Även om många i den kristna Församlingen kanske ignorerar det, så bekräftar Hamas ledare det – och han tror inte ens på Den Ende Sanne Guden. Ismail Haniyeh sa i augusti att Jerusalem är fokus för att vinna en ”stor seger som ska leda till befrielsen av ’Palestina’.”Han betonade att ”kampen om Jerusalem nu har blivit målet i konflikten med fienden och att seger över Jerusalem kommer att resultera i att ’ockupationen’ upphör.”

Han sa att kriget i maj månad mot Israel – Operation Guardian on the Walls – än en gång visade ”att Jerusalems stad var och fortfarande är i fokus för konfrontationen med fienden och att konfrontationen med ockupationen av Palestinas land inte handlar om gränser, utan är en existentiell konflikt och en religiös och ideologisk kamp.” ("Hamas: This is an existential conflict," Arutz 7, 23 Aug. 2021)

Palestinierna förkastar fred med Israel

Jonathan Tobin skriver insiktsfullt: ”Även om de som representerar den judiska staten måste vara flexibla och rådiga när de tävlar på ett spelfält som oftast är tätt samlat mot landet, är idén, att Israel skulle blomstra när hon är mer tillmötesgående, en myt.” Genom att underteckna de s.k. Osloöverenskommelserna 1993 accepterade Israel den falska utgångspunkten att hon är en tjuv i besittning av ’ockuperat palestinskt land’, och sedan dess har de diplomatiska bakslagen radats upp. Antisionism är nu acceptabel i officiella diskussioner – till och med i USA – ”eftersom Israel har gjort så många meningslösa eftergifter i hopp om fred, som t ex Oslo och tillbakadragandet från Gaza 2005, men inte för att hon inte drog tillräckligt mycket nytta av dem. Sådana eftergifter gav bifall till dem som förtalar och falskeligen anklagar Israel för att utöva ’apartheid’.”

Som kontrast, när Netanyahu förkastade idén om en tvåstatslösning, fick Israel många fler allierade i världen, inklusive arabiska nationer i Mellanöstern. ("Will Lapid's charm offensive work better than Netanyahu's realpolitik?" J. Tobin, Israel Hayom Op-ed, 28 July 2021)

Den arabiskisraeliske journalisten Khaled Abu Toameh påpekar att samtidigt som Bidens regering intensifierade sina ansträngningar för att stärka PA, ökade palestiniernas protester mot sina ledare och mot varje fredsprocess med Israel. Många vill upphäva Osloöverenskommelserna och se Israel försvinna. Men USA:s regering, som har återupprättat relationerna med PA och lovat att återuppta villkorslöst finansiellt stöd, tror fortfarande att dessa åtgärder kommer att ge liv åt förhandlingar som ska leda till en tvåstatslösning.

Under påtryckningar från USA har Israels regering också tillkännagett ett antal handlingar som ska stärka PA, för att Hamas, som tävlar om att överta PA:s kontroll över Judéen och Samarien, ska försvagas.

De flesta palestinier är inte särskilt imponerade, utan förkastar PA, USA och Israel, och föredrar Hamas, som söker Israels utplåning, framför PA:s president Hamas. En opinionsundersökning utförd av Arab World for Research & Development och som offentliggjordes i slutet av augusti, visar att USA bedrar sig själv om man tror att pengar kan ”förändra palestiniernas hjärtan och sinnen”. Två tredjedelar av stödet för Oslo är borta och 61 procent motsätter sig de nuvarande ”säkerhetssamordningarna mellan PA och Israel.” Med andra ord, en majoritet motsätter sig fred eftersom ”de inte erkänner Israels rätt att existera …”

Dessutom, om val skulle hållas idag, skulle de flesta palestinier förkasta Abbas och hans folk, då en majoritet ”skulle rösta på Hamas och på Abbas kritiker Marwan Barghouti, en högt uppsatt Fatah-ledare, som för närvarande avtjänar fem livstidsstraff i israeliskt fängelse för sin roll i morden på fem israeler under den Andra Intifadan (2000-2005).”

Hamas olycksbådande popularitet fortsätter att öka, ”i synnerhet efter det elva dagar långa kriget mot Israel i maj”, då 74 procent av de tillfrågade anser att Hamas segrade. ”Palestinierna lovprisar Hamas och de gazabaserade terrorgrupperna för att ha avfyrat tusentals raketer och missiler mot Israel.”

Samtidigt som Biden och hans följe ”starkt har förbundit sig till en framförhandlad tvåstatslösning” som sättet att avsluta den israelisk-palestinska konflikten, motsätter sig 60 procent av de tillfrågade detta, och vill istället att Israel ska ”ersättas med en palestinsk stat från Jordanfloden till Medelhavet.” Detta är en bekräftelse av Hamas stadgar, som säger: ”… Palestinas land har varit Islamsk Wakf genom alla generationer och ända till Uppståndelsens Dag; ingen kan avfärda den eller del av den eller överge den eller del av den … Befrielsen av landet är en personlig plikt för alla muslimer överallt … För att möta judarnas övertagande av Palestina har vi inget val än att resa Jihads (det heliga krigets) banér. Vi måste sprida Jihads ande över hela den islamiska nationen, konfrontera fienderna och förena oss med Jihad-krigarna.”

Undersökningarnas resultat överraskar ingen ”som är bekant med PA:s inre arbete och med de anti-israeliska och anti-amerikanska stämningarna i det palestinska samhället.” Amerikanska dollar kan hålla PA under armarna och låta Abbas behålla makten för en tid, men de ”kommer inte att återupprätta palestiniernas förtroende för Abbas eller PA:s ledarskap”, och pengar kommer inte heller att få ”palestinier att acceptera Israels rätt att existera.”

Verkligheten på marken är mycket tydlig: ”Palestinierna har så framgångsrikt radikaliserats av sina ledare, att de vill se Israel avlägsnas från jorden yta. Hatet har planterats så framgångsrikt att de hellre ser sitt folk lida och dö än att acceptera något tillmötesgående gentemot Israel.” ("Palestinians: Why Biden's aid will not bring peace," K. Abu Toameh, Gatestone Institute, 8 Sept. 2021)

Bassam Tawil (arab boende i Mellanöstern) bekräftar det Abu Toameh skriver. Tawil citerade Bidens uttalande vid FN:s Generalförsamling i september. ”USA:s förpliktelse gentemot Israels säkerhet kan inte ifrågasättas … vårt stöd för en oberoende judisk stat är kategoriskt. Men jag fortsätter att tro att en tvåstatslösning är det bästa sättet att garantera … Israels framtid som en judisk, demokratisk stat som lever i fred jämsides med en livskraftig, suverän och demokratisk palestinsk stat.”

Det är ironiskt att opinionsinstitutet Palestinian Center for Policy & Survey Research samma dag publicerade en undersökning som än en gång visade hur ”västvärlden inte har en aning om den palestinska allmänhetens verkliga attityder, då de flesta betraktar Hamas och andra terrorister som sina hjältar och förebilder och anser att våld och terrorism är de bästa metoderna för att hantera Israel.” Med dessa attityder kommer det ”Palestina” som Biden vill skapa att ”kontrolleras av iranstödda terrorister som Hamas och Palestinska Islamiska Jihad, vars uttalade mål är att ersätta Israel med en islamisk stat sedan man dödat eller drivit bort så många judar som möjligt …”

Undersökningen visade att ”nästan 80 procent av den palestinska allmänheten kräver Abbas avgång, 62 procent motsätter sig en tvåstatslösning, och 61 procent vill inte ens att fredsförhandlingar inleds igen. Dessa resultat ”belyser det stora gapet mellan Bidenregeringens och världssamfundets föreställningar och hopp å ena sidan och verkligheten bland palestinierna å andra. De som vill fortsätta att prata om en tvåstatslösning bedrar inte bara sig själva, de riskerar också säkerheten i Mellanöstern genom att försöka etablera ännu en terrorstat …”

Tawil erbjuder Biden och andra västledare några råd: ”Innan ni kopplar samman idén om fred och säkerhet med idén om en tvåstatslösning, tänk då på att när palestinier säger att de förkastar fred med Israel, så menar det verkligen det.” ("Biden ignores Palestinian support for terrorists," B. Tawil, Gatestone Institute, 4 Oct. 2021)

Global antisemitism är nu accepterad

JP:s Seth J. Frantzman rapporterar att Taliban som styr Afghanistan vill ha ”diplomatiska relationer med världen”, inklusive USA, Iran, Indien, och alla andra nationer – men inte med Israel.

Än sen då? ”Varför skulle Israel vilja ha relationer med Taliban?” Men är det rätt svar? Varför ska den enda judiska staten få föraktas av vissa regimer, som Taliban, Pakistan och Malaysia? Det är oförblommerad antisemitism eftersom endast Israel utestängs.

De flesta nationer som förkastar relationer med Israel ”är länder med muslimsk majoritet, som grundar sin attityd på ”en giftig blandning av religiöst hat och antisemitism” i kombination med idén att om man avfärdar Israel så stödjer man sina palestinska ”bröder”. Denna ”ideologiska logik” skulle kunna ses som icke-antisemitisk om den tillämpades någon annanstans också, men det gör den inte.” Dessa samma regeringar har relationer med många nationer ”som anklagas för att förtrycka muslimska minoriteter. Det handlar inte om deras trosfränder; det handlar om Israel och judarna …”

Detta politiska uttryck för antisemitism uppstod 1948 och är brett accepterat idag, ”inte bara bland vissa islamiska stater, men också generellt i internationella fora. Utestängningen av Israel och försöket att avfärda henne i FN eller UNESCO eller andra globala sammanhang avslöjar ”en global antisemitism i vilket hatet mot judarna har ersatts av ett internationellt hat mot Israel.”

Och Israel är undantaget eftersom konceptet ”engagemang” normalt betraktas som bra, och ”diplomati är att föredra framför krig”. Men även om nationer som har utkämpat krig ”normalt har relationer”, så är Israel annorlunda eftersom hon är ”en religiös fördom” som får nationer att vägra relationer med henne. ”Under sovjettiden fanns det också kalla-krigsargument (för att inte ha relationer med vissa länder) men dagens ursäkter för att länder som Malaysia inte har relationer med Israel grundar sig uteslutande på antisemitism.”

Till skam för världens nationer är ”antisemitism som utgångspunkt för utrikespolitik inte kontroversiell”, då nationer kan stödja hat mot Israel och judarna, nästan utan att få någon som helst kritik för det. I en förteckning över sådana nationer finns ”misslyckade stater som Libyen, Jemen, Somalia”, men också nationer som klippt banden med Israel på grund av spänningar med palestinierna, så som Venezuela och Bolivia.” Eftersom de inte klippt banden med andra nationer som har liknande situationer, avslöjar detta antisemitismen i deras utrikespolitik. Tyvärr möts detta avfärdande av ”Israel och exkluderande av henne i internationella fora, grupper och i utrikespolitik” med tyst acceptans, ”också hos västländer i vilka Förintelsen ägde rum …”

Många nationer som ”förkastar band med Israel har också utvisat judar eller gjort det omöjligt för dem att öppet praktisera sin tro …” Judar är den enda etniska grupp för vilken det inte anses kontroversiellt ”att reducera dem till intet i länder där de en gång blomstrade”, som Syrien, Libanon, Irak, Algeriet och Jemen. Denna ”reduktion av en minoritetsbefolkning till noll kallas generellt för folkmord”, eller när ”etniska eller religiösa minoriteter i Väst diskrimineras, kallas det hatbrott eller rasism eller islamofobi.”

”Vad består fobin i, som leder till utvisning och utplåning av judar i alla de länder som också saknar relationer med Israel? Det är antisemitism … Inget annat internationellt relationskoncept kan förklara det, eftersom inget annat sådant koncept tillämpas på några andra länder eller religiösa minoriteter på det sättet.” ("The Taliban & implicit antisemitism in int'l relations," S. J. Frantzman, JP Analysis, 8 Sept. 2021)

FN och den Nya Världsordningen

I Jesaja 34 hotar Gud nationerna med politiska, militära och ekologiska katastrofer (34:2-4) då Hans tålamod med hur de hanterar Hans nation Israel börjar ta slut. … för dagen kommer för Herrens hämnd, ett vedergällningens år [på grund av striden/kontroversen över] Sion … (Jes 34:8, tolkning fr. KJV) Finns det en känsla av att något sådant är på gång i det som FN:s Generalsekreterare Guterres sa i september, då han ”utfärdade en skarp varning om att världen rör sig i fel riktning … och att fortsätta som vanligt skulle kunna leda till kollaps av den globala ordningen och en framtid av konstant kris …”?

Han säger att världen lider under en ”enorm stress” och att covid 19-pandemin är ”en väckarklocka som avslöjar nationernas misslyckanden så att de ska komma samman och fatta gemensamma beslut för att hjälpa människor att möta denna globala livshotade nödsituation.” Denna ”förlamning utvidgas till misslyckandena i att tackla klimatkrisen”, till ojämlikheter som underminerar samhällen, och inbegriper teknologins framsteg som saknar riktlinjer ”för att skydda oss från dess oförutsägbara konsekvenser.”

I denna uppräkning av saker som skapar kaos i världen finns också ”ökande fattigdom, hunger och ojämlikhet mellan könen”, utplåning av allt liv genom kärnvapenkrig, och orättvisans gissel i nationerna. Men inte en enda gång nämnde han antisemitism eller antisionism, vilka enligt Bibeln är den enda faktor som kommer att leda världen in i plötsligt kaos (Joel 3:1-2 är bara ett exempel).

I grunden ser han lösningen i en ny världsordning, en världsregering, även om han inte uttryckte det så. Istället efterlyste han ”mer effektiva multilaterala institutioner, inklusive ett FN 2.0 som är mer relevant för det tjugoförsta århundradet, men denna gång som multikulturalism med bett”, och han föreslog ett toppmöte 2023 ”för att stärka global styrning av digital teknik och den yttre rymden” såväl som ”en Ny Agenda för Fred med regler för att reducera den strategiska risken från kärnvapen, cyberkrig och dödliga självstyrande vapen …”

Guterres sa att covid 19-pandemin ”avslöjat brister i det globala finansiella systemet” och att lösningen är en integrering av ”det globala finansiella systemet med andra globala prioriteringar …” Alla internationella finansiella giganter måste föras samman, inklusive ”de 20 ledande ekonomierna i G20, FN:s Ekonomiska och Sociala Råd (ECOSOC), cheferna för internationella finansiella institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken, och FN:s Generalsekreterare.”

Han rekommenderade en rad steg för att ta itu med ”hoten mot social stabilitet genom att förse med universell sjukförsäkring, utbildning, bostäder, anständiga arbeten och inkomstskydd för alla, överallt.” ("UN chief warns of 'breakdown of global order'," Israel Hayom, 12 Sept. 2021)

Omvändelse är så gammaldags, att det aldrig kom för honom att ta med på listan över möjliga lösningar, inte heller fasta och bön (Ps 50:15).

Putin varnar västvärlden för ”wokeism” (variant på afroamerikansk-engelsk term för rörelse som enligt dess anhängares uppfattning har den enda korrekta inställningen till jämlikhet, ras, kön.)

I jämförelse med Guterres verkar Rysslands president Vladimir Putin mycket mer förnuftig – i synnerhet för bibeltroende, då han rätt konstaterar att ”den extrema vänsterideologin ’woke’ … orsakar sociala skador i västvärlden”, och att det liknar ”det som hände i Ryssland 1917 under revolutionen.” Han höll sitt tal under det artonde årliga mötet med Valdai International Discussion Club i Sochi, där ämnet var ”Global Omskakning i det 21:a Århundradet.”

Putin: ”Vi ser med förvåning på den förlamning som utvecklas i länder som har varit vana vid att betrakta sig själva som flaggskepp för framgång. Vi bevittnar de sociala och kulturella chocker som skakar nationerna i Väst, där folk tror att den aggressiva utplåningen av hela kapitel av den egna historien, bejakande aktioner för minoriteters intressen, och krav på att förneka traditionella tolkningar av sådana grundläggande värden som mor, far, familj och distinktionen mellan könen, kommer att leda till en förnyelse av samhällen.”

Även om västnationer kan göra vad helst de vill, så förklarade han att ”den överväldigande majoriteten av det ryska samhället” förkastar detta slags idéer. ”Recepten de föreslår är inte nya. Det kan verka paradoxalt, men detta är vad vi såg i Ryssland … efter revolutionen 1917”, när kommunisterna följde Marx och Engels ideologier. De försökte också ändra ”den traditionella livsstilen, den politiska och ekonomiska livsstilen, såväl som själva begreppet moral, de grundläggande principerna för ett friskt samhälle.” De försökte också ”förstöra gamla värderingar och utplåna familjerelationer genom att hylla det som en väg mot framgång.” Det var mycket populärt då, och det börjar återuppstå idag.

Kommunisterna var absolut intoleranta mot andra åsikter. Också detta ser vi i väst, i ”kampen för jämlikhet och mot diskriminering i formen av aggressiv dogmatism som gränsar till absurditet”, när till och med stora författare från tidigare generationer inte längre undervisas (i lärosätena) eftersom ”de inte förstod betydelsen av kön och ras …”

Kampen mot rasism förvandlas till ”cancel-kultur (ung.: utfrysning av oliktänkande) och omvänd diskriminering …” Den driver människor isär ”till skillnad från de verkliga kämparna för medborgerliga rättigheter som försökte eliminera dessa skillnader …”

”Förespråkarna för dessa nya idéer går så långt att de vill eliminera begreppen man och kvinna, och de som vågar påstå att män och kvinnor existerar, att det är ett biologiskt faktum, avfärdas helt.” ”Det är monstruöst att man nu kan lära barn att en pojke enkelt kan bli flicka, och vice versa.” ”Man skjuter föräldrarna åt sidan och låter barnet fatta beslut som kan förstöra resten av livet för dem.”

Han tillägger att för honom är allt detta ett ”brott mot mänskligheten … under föregivande av framsteg …” ("Putin warns 'Wokeness' is destroying the West: It happened in Russia; it's evil, it destroys values," Ryan Saavedra, DailyWire.com, 22 Oct. 2021)

Vänd blicken till Jesus

Tyvärr verkar det som att många kristna fokuserar på alla galenskaper som pågår i världen och har släppt blicken från Yeshua, som fortfarande är allas Herre (Apg 10:36). För dem verkar det som att fienden utmanar Gud med sina demoniska planer, när det i verkligheten bara är vi som kan utmanas av fienden. Så här är ett ord från Klagovisorna som, om vi håller fast vid denna sanning, kommer att skänka oss mycket frid och tro även när vi inte förstår vad Gud gör (Ords 3:5).

Vem talar så att det sker, om inte Herren befallt det?Klag 3:37

Amen!

Välsignelser från Jerusalem

Chuck Cohen