Shalom vänner,

Även om det är mycket svårt att leva i Israel, så är det också en av de bästa saker jag någonsin har gjort eftersom Gud i sin nåd har gjort det möjligt för mig att stanna här, för att möta vår tids olika jättar i landet, och också för att bära frukt till Hans ära. Oswald Chambers lär ha sagt ungefär att vem som helst kan vara en hjälte i kris och till och med i en predikstol, men det krävs hela Guds allsmäktiga nåd för att hjälpa oss genom vardagens slit och rutiner och samtidigt förbli i Honom. Jag har insett att det är pinsamt sant.

Guds nåd; jag tror på den, litar på den och predikar om den, samtidigt tänker jag ibland att det är mina ansträngningar och min trofasthet och mitt tålamod som är den avgörande faktorn för avslutningen av det nådefulla frälsningsverk som Gud startat. Uppenbarligen försöker fienden använda mitt ego för att tvinga fram dessa tankar så att det slutar med att jag betraktar Chuck som min tros fullkomnare! (Om detta blir personligt och rör vid något liknande i din vandring med Yeshua, så är det underbart eftersom det skulle vara fruktansvärt som jag vore den ende som kämpar med detta!)

Watchman Nee summerade det jag försöker kommunicera, och jag parafraserar: ”Var och en som har vandrat med Herren under en längre tid, vet att det kräver mer av Hans nåd för att hålla oss kvar i Hans rike än det krävde för att få oss in dit till att börja med!”

Frälst och bevarad genom Hans nåd

Vad säger Guds Ord om hur vi ska fullborda det verk som Han börjat i oss? Eller är det ens en korrekt ställd fråga? Är det vi som ska fullborda det verk som Han redan har lovat att fullborda (Fil 1:6, se också Ps 138:8, Rom 8:28-30, 1 Tess 5:23-24), 2 Tess 2:13)? Ja och nej. Vi ska arbeta på vår frälsning, men det är bara möjligt när vi förtröstar på Gud som verkar i oss att vilja och göra Hans vilja (Fil 2:12-13, 2 Tess 1:11, Heb 13:20-21, 1 Pet 5:10). Så medan vi samarbetar med Honom, så vilar tyngden av arbetet på Honom genom Hans nåd som finns i oss i Messias Yeshua. Det var naturligtvis Han nåd som började verket genom att placera oss i Messias när vi blev frälsta (Ef 2:8).

Det bibliska konceptet nåd är mycket ödmjukande eftersom det visar att vi behöver Hans hjälp för att till att börja med bli frälsta och sedan för att bli slutligt frälsta inför Honom (Judas v.24). Denna perfekta slutliga frälsning är skälet till att Yeshua ber för oss i himlen. John Bunyan noterade att samtidigt som det var Hans död och uppståndelse som initialt frälste oss, så är det genom Hans Översteprästerliga förbön som Han helt och fullt kommer att frälsa oss (Heb 7:25, 12:2).

Enligt Bibeln så innebär frälsande nåd att den Högre, d.v.s. Gud, sträcker sig ner till det lägre, det är vi, och för oss upp till Hans nivå. Och det betyder också att om den Högre inte gör det, så kan det lägre aldrig uppnå frälsning. Det finns absolut ingenting vi kan göra för att tvinga eller övertyga Gud att frälsa oss. Det är först efter frälsningen som vi förenas med Honom och kan arbeta på vår frälsning. Men innan vi blir frälsta kan vi inte åstadkomma någonting, inte ens ånger och omvändelse (Rom 3:23-24). Det är intressant att frasen ”Omvänd er och bli frälsta” inte finns i Bibeln!

Paulus skriver att vi är frälsta av nåd och inte av gärningar (Ef 3:8). Omvändelse – ett ”verk” vi utför genom att i vårt tänkande och i det sätt vi lever vända oss 180 grader till Hans väg på områden där vi behöver omvända oss – kan inte frälsa oss. Människor som tror att Gud frälste dem på grund av att de omvänt sig, grundar sin frälsning på sig själva och inte uteslutande på Hans nåd. Omvändelse är inte roten till vår frälsning – det är frukten. Beviset på att vi är frälsta är inte att vi aldrig syndar – men att vi hatar när vi syndar och förbinder oss att omvända oss från det oavsett hur många gånger vi misslyckas (Rom 7:14-25). Det som vi lockades till innan Messias frälste oss, är nu avskyvärt i våra ögon (Hes 36:31).

Vi kan bara bära frukt genom Hans nåd

Genuin frälsning leder till andlig frukt – men också den frukten är ett resultat av Guds nåd som verkar i oss. Läs om det första stycket ovan, som starkt pekar på det, eftersom vi förväntas göra det som Gud redan verkar i oss (Fil 2:12-13). Här följer ytterligare några av de många verser som talar om detta att arbeta med Gud – men också sanningen att vi inte kan göra det om det inte vore för Hans nåd.

I 1 Korintierbrevet 3:9-10 proklamerar Paulus att han samarbetar med Gud som har gett honom nåd att bli en kunnig byggmästare.

Paulus ser sig själv som den minste av apostlarna (1 Kor 15:9), men fortsätter med att säga: Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra – fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. (1 Kor 15:10)

I Efesierbrevet 3:7-8 gör Paulus anspråk på att den gåva Guds nåd gett honom genom Guds kraft har gjort honom till en tjänare så att han effektivt kan förkunna de goda nyheterna om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna.

Petrus uppmuntrar oss att vara tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd (1 Pet 4:10).

Och slutligen, Hebreerbrevet 12:28 slår fast: När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss då vara tacksamma. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan.

Så vi har en roll att spela i vår mognad och tjänst för vår Gud, men vad vi än kan åstadkomma, är det endast genom Hans nåd vi kan göra det på ett sätt som behagar Honom och som bär frukt till Hans ära. Han är vår Far och Han låter sina barn arbeta med Honom genom att förse dem med det de behöver till att börja med (1 Kor 4:7). Allt detta påminner oss om att förbli ödmjuka inför Honom och inför varandra.

Resultaten av Israels val den 1 november

Israels femte val på fyra år har faktiskt gett samma resultat som alla de föregående. Varje val har visat att de flesta israeler vill ha en sionistisk högerregering ledd av Bibi Netanyahu som premiärminister som kan stå stark mot sina fiender, både inne i och utanför den judiska staten.

Men många israeliska högerpolitiker förrådde sina väljare och i sitt hat mot Bibi vägrade de att bilda just en sådan regering med honom, eller – som Israel nyligen erfarit – gick de ihop med vänsterpartier och arabiska islamistiska partier och bildade en regering som inte varade ens ett år.

Medan större delen av Väst är post-kristet och vill förena sig och sjunga kärlekssånger med grupper som vill döda dem, så älskar israeler fortfarande sitt land, sina familjer och sin religion. Men nu har Israel en regering som kommer att vara en utmaning för judar i exil, och som kommer att vara en plåga för de flesta västnationer och deras ledare.

Allt detta är naturligtvis en del av att Gud vakar över sitt Ord för att utföra det (Jer 1:12), i synnerhet att Israel inte ska vara en nation som andra, utan en som bor avskilt (4 Mos 23:9b, 2 Mos 33:16). Det är så FN redan behandlar oss, precis som många andra nationer, ickestatliga organisationer och olika folkgrupper.

Oavsett vad Gud har i beredskap för sin utvalda nation i händerna på resten av världen, måste Församlingen stå med det Gud som gör här av hela sitt hjärta och av hela sin själ (Jer 32:41). Då Israels restaurering och frälsning uttryckligen sker för Hans namn förhärligande (Hes 36:22-24, 32), är det ett bönesvar att Församlingen sedan sin början har bett Vår Far i himlen, låt ditt namn bli helgat [+ förhärligat]. (Matt 6:9-10, Luk 11:2).

Kort efter valet skrev Melanie Phillips: ”Med resultatet av detta val … har Israel förenat sig med andra västländer i en påtaglig trend: En folklig revolt mot det politiska etablissemanget.”

Det Religiösa Sionistpartiet är nu tredje störst i Knesset, vilket sannolikt innebär ”regeringsposter för demagogen Itamar Ben-Gvir och den ultrakonservative Bezalel Smotrich” i en ny Bibi-ledd regering. Och trots att mer än 90 procent inte röstade på dem, är deras ökande stöd anmärkningsvärt. ”Precis som skett i Ungern, Italien, USA och Sverige, har detta en gång marginaliserade parti nu makt eftersom en betydande del av israeler är extremt desillusionerade av det politiska etablissemanget som upprepat har förbisett och förrått deras värderingar och intressen.”

”Många konservativa israeler röstade på Ben-Gvir, och också överraskande många sekulära unga israeler i Tel Aviv. De som tidigare röstat på Bennets parti Yamina kände sig totalt förrådda när denne rev upp sina löften och principer och bildade regering med vänsterpolitikern Yair Lapid som behövde stöd av det islamistiska partiet Ra’am.” Bennet och Lapid orsakade dessutom ytterligare desillusion när de ansågs krypa för Bidens regering, för att som svar bli slagna i ansiktet.

”Deras regering tacklade inte de snabbt ökande interna hoten. Olagliga arabiska bosättningar i Negev och Galileen expanderade exponentiellt, och utgör ett potentiellt hot mot Israels territoriella integritet. Islamistisk radikalisering spreds snabbt. Terror och våld ökade. Många områden som varit säkra för israeliska judar blev nu osäkra.”

Så israeler drogs till Ben-Gvirs löfte om att återupprätta allmän säkerhet. ”Vi ska agera mot dem som kastar molotovcocktails eller sten och som utsätter fängelsevakter och kvinnor för risk och som gör allt för att omkullkasta systemet … Det är dags att IDF:s soldater och polisen får stöd och uppbackning.”

Även om detta fick gehör, så innebär det inte att israeler har blivit extrema. ”Det betyder att de var arga på ett politiskt etablissemang som agerade trögt och inkompetent och i händerna på liberala aktivistiska domare.”

”Liknande populistiska uppror sker i andra västländer. De är alla fokuserade på att försvara nationens integritet och att upprätthålla sin kultur gentemot hot från vänster-ideologer, radikala islamister eller en kombination av båda.” I grunden säger många att ”nu räcker det!”

”Vi ser det i Trumps fortsatta popularitet i USA, i Storbritanniens Brexit och i Sveriges nya regering som är beroende av det ultranationalistiska Sverigedemokraterna sedan befolkningen slutligen revolterade mot ökande islamistiskt våld.” Sedan har vi Italiens nya premiärminister Meloni som ”lovat att bekämpa olaglig immigration och islamisering” och som proklamerat sitt parti Italiens Bröders filosofi så här: Ja till universella kristna värderingar, nej till islamistiskt våld. Ja till säkra gränser, nej till massinvandring. Ja till vår civilisation och nej till dem som vill förstöra den.”

Men för liberaler i Väst är Melonis ambition, att skydda västerländsk civilisation, fascism eftersom de anser att ”Västs historiska kultur och värderingar i sig själva är extremistiska, grymma, förtryckande, rasistiska, främlingshatiska, islamfientliga och nynazistiska.”

I Israel är hyckleriet hos anti-Ben Gvir-grupperna ”verkligen episka. De ropar att han är ett hot mot demokratin. Men de klagade inte när Bennet och Lapid välkomnade araber vars agenda är att utplåna Israel.” Ra’am är ett parti som inspireras av Muslimska Brödraskapet och är ”hängivet antisionistiskt och har förpliktat sig att ersätta Staten Israel med en muslimsk teokrati.” De och alla de andra arabiska partierna i Israel är dessutom ”oförsonligt fientliga mot HBTQ-agendan. Ändå har inga västliberaler någonsin anklagat dem för ”homofobi”, något som de nu slungar mot Ben-Gvir och Smotrich.”

Bedragarna som nu skriker om ”hotet mot israelisk demokrati” sa aldrig ett ord mot det autokratiska PA som ”ställde in val, tvingade journalister att under dödshot skriva godkända artiklar och rutinmässigt fängslade och dödade dissidenter …”

”Det ledande kulturella och politiska etablissemanget” har varnats om och om igen för att om de misslyckas med att upprätthålla kulturella kärnvärden, kommer tomrummet att fyllas av frånstötande karaktärer.” Dagens populistiska ledare är i realiteten ”liberalernas skapelse” som inte lyssnade till varningarna.”

Även om Ben-Gvir har ”avsagt sig sitt tidigare stöd för kahanistisk extremism … så kommer liberaler i Väst inte ge honom någon frisedel. Allt som avviker det minsta från vänsterns dogmatik kommer att motarbetas med alla medel.”

Sålunda har Israel utöver ”det fysiska hotet mot dess existens nu också förenat sig med Västs kulturkrig.” ("Israel joins the West's culture wars," M. Phillips, Israel Hayom Op-ed, 4 Nov. 2022)

Efter valet skrev Chaya Gross i Arutz 7 att hon chockerades ”av att någon judisk organisation utomlands tror att den skulle kunna påverka besluten hos” Israels premiärminister beträffande vem denne väljer att bli minister i en ny regering. ”Med all respekt för alla de judar som älskar Israel, men om du vill påverka regeringens inriktning med din ”röst”, kom då hit och bli israelisk medborgare som alla vi andra som gjort det valet. Du kan inte ha både och. De värderingar vi har är judiska, inte västliga liberala värderingar i sig. Och när demokrati och judendom kommer i konflikt, ser vi ingen motsättning … Detta är den Judiska Staten.”

Ben Gvir har precis som Bibi och alla andra politiker ”tillkortakommanden, men han fick 14 mandat eftersom många delar hans åsikter. Det är också demokrati.”

”Kanske är de värderingar du håller högt mer amerikanska än judiska. Kanske är det skälet till att du väljer att leva där istället för här.” Vi älskar er och ser er som vår familj, ”men ert inflytande har gränser. Vad kommer ni att göra? Bibehålla ert stöd och er kärlek till Israel om Ben Gvir blir minister?” Tror ni att ”vi, folket” kommer att tolerera ”er inblandning? Tror ni verkligen att han med 14 mandat kan ignoreras?”

Ni hade inga ”problem med de anti-israeliska araber som satt i Knesset under Lapid-Bennets tid i regering. Kanske är det tid för er att verkligen fundera över ”hur så trofasta sionister, som ni gör anspråk på att vara, kan fortsätta att leva utanför landet Israel. Kanske är det dags att komma hem och rösta på det parti ni föredrar.” ("The moment of truth: Response to the Conservative Movement," Chaya Gross, Arutz 7 Op-ed, 9 Nov. 2022)

Några dagar efter USA:s mellanårsval skrev Melanie Phillips att de senaste israeliska och amerikanska valen ”vart och ett kokt ner till en kamp mellan drakar och drak-slaktare.” Skillnaden är att ”israeliska judar oftast kan avgöra vem som är drakar och vem som är slaktare. Amerikanska judar kan för det mesta inte reda ut vem som är vem.”

Drakarna i Israel är palestinska araber ”som vill döda israeliska judar och stjäla deras land”, och Irans shiitiska ledare ”som vill döda israeliska judar och stjäla deras land.”

I det israeliska valet ”förkastade israelerna vänsterpartierna eftersom de betraktas som politiker som antingen smeker draken på magen eller ger efter för sådana som Bidens regering som så aningslöst försöker rida på drakarna.” Så Bibis parti Likud fick de flesta rösterna, trots att ”de som röstade på det visste att det fanns en stor möjlighet” att det Religiösa Sionistpartiet skulle komma att ingå i den koalition Bibi bildar.

Detta partis ledare, Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, betraktas som sionistiska arab-hatare på grund av deras agerande för många år sedan. De har båda sagt att de förändrats, men att de fortfarande är mycket sionistiska och är mycket för lag och ordning. Så israeler som motvilligt röstade ”på Netanyahu trots det troliga inkluderandet av dessa två i hans regering, gjorde det eftersom de förstod att hur motbjudande deras förgångna än kan vara, så skulle de snarare försvara än underminera och riskera Israel säkerhet.”

I USA ”anser både Demokrater och Republikaner att den andre är draken som ska slaktas. President Joe Biden säger att Republikaner är nyfascister och ett hot mot demokratin. Demokraterna smutskastar alla som motsätter sig ”progressiv” shibbolet – d.v.s. kritisk rasteori, HBTQ-rättigheter, öppna gränser – på samma sätt.” Samtidigt ”betraktar Republikanerna Demokraterna och deras vänsterpolitik, som går ut på att tvinga igenom anpassning till anti-västlig identitet, som ett existentiellt hot mot USA:s historiska kultur och kärnvärden.”

Floridas guvernör Ron DeSantis, som har ”trätt fram som det republikanska partiets främste drak-slaktare”, leder nu kampen mot Donald Trump för att nomineras som partiets nästa presidentkandidat. Efter sin enorma seger sa DeSantis: ”Det amerikanska experimentets överlevnad kräver ett återuppväckande av sanna amerikanska principer.”

Tragiskt nog ”uppfattar de flesta amerikanska judar det som händer i Israel och i USA på fel sätt. I sitt slaviska accepterande av Demokraternas linje att alla som motsätter sig den ”progressiva” agendan är känslolösa mobbare och nyfascister, betraktar de människor som Ben-Gvir som den israeliska draken som ska slaktas.”

Sedan Mercaz Olami, som är den amerikanska ”sionistiska paraplyorganisationen för Conservative-Masorti Judaism, uppmanade Netanyahu att inte ge Ben-Gvir någon ministerpost”, blev den omedelbart tillrättavisad för sin arrogans och sitt stora hyckleri.” America’s Coalition for Jewish Values, som representerar mer än 2000 rabbiner”, uppmanade amerikanska judiska och andra ledare att respektera det israeliska folket och dess demokratiska röst.”

Organisationens förre ledare, Rabbi P. Lerner, noterade att dessa amerikanska judiska oppositionella inte ställde motsvarande krav beträffande israelisk-arabiska partier, som ”strävar efter Israel utplåning, försvarar terror och till och med umgås med terrorister, och som blev det som fällde koalitionen som leddes av Bennet och Lapid.” ”Man skulle kunna förvänta sig att en judisk rörelse gladdes över att hälften av stödet bakom en regerande koalition ger judisk karaktär högst prioritet för Staten Israel, men då blir man besviken.”

Samtidigt som amerikaniserade judar ser ”Israel som staten för hela det judiska folket, och att det därför är vitalt för judar över hela världen att uttrycka sin omsorg över vad Israel gör”, så uttrycker Phillips att ”medborgarskap i en nation innebär plikt för dess folk att agera som en nation.” Men judar anslutna till Mercaz Olami ”känner sig inte bundna av sådana förpliktelser. De inte bara väljer att leva utanför Israel, men också att inte kämpa för dess försvar. Istället håller de sig i ett avlägset land som de föredrar och skjuter verbala missiler mot den stam som de själva har distanserat sig från, när denna försvarar sin judiska identitet på sätt som misshagar amerikanska judar.”

Phillips sammanfattar: ”Den sak som alla israeliska judar förstår är att Israel är deras nationalstat. Därför är deras överväldigande syfte när de väljer en regering att den ska försvara nationen mot de drakar som sprutar eld mot den. Därför … är dess folk på en mycket bättre plats än de i USA och i Väst, både judar och icke-judar, som nu laddar om för att attackera Israel.” ("Dragons & dragon-slayers in Israel & America," M. Phillips, Arutz 7 Op-ed, 11 Nov. 2022)

[Om du vill hålla dig ajour med saker som rör Israel och hur du kan be för henne, prenumerera på IFI:s Fredagsbönepunkter här: www.ifi.org.il]

Palestinier förkastar fred

I augusti avslöjade en ledarartikel i Jerusalem Post [JP] varför strävan efter fred med palestinierna är meningslös. Man citerade USA:s förre president John F Kennedy som sa att en nation ”visar vem man är inte endast genom vilka människor man producerar, utan också genom vilka människor men ärar, dem man minns.” Detta är sant beträffande nationer, och beträffande olika grupperingar lär vi oss en hel del ”genom att förstå vilka deras hjältar är.”

Det var på grund av detta som rubriken i JP dagen innan ”var så djupt oroande och deprimerande: ’Palestinska terrorgrupper applåderar attacker i Jerusalem, och uppmanar till fler hjältemodiga operationer’.” Detta efter att en palestinsk terrorist mitt i natten skjutit vilt i Jerusalem och skadat åtta oskyldiga personer – varav en amerikansk judisk kvinna, gravid i 26:e veckan, som blev skjuten i magen – och reaktionen hos delar av det palestinska samhället är att benämna operationen som ”hjältemodig”, för andra att ta efter.

Välmenande människor som inte ”förstår varför israeler och palestinier inte bara kan hitta ett sätt att lösa sina problem och gå vidare, behöver inte se längre än till den rubriken för att förstå.” Fred är omöjlig med ett folk som anser att det är heroiskt att skjuta en gravid kvinna, och som upphöjer dessa människor som hjältar. Vad kan Israel alls göra för att uppnå fred med ett folk som har detta slags världsbild?

Det finns naturligtvis de som svarar att ”israeler också dödar palestinier, bara se så många som har dödats i år av IDF.” Ja, IDF dödar palestinier, och ibland dödas civila i strider mot terrorister. Men ”de dödsfallen – som är djupt tragiska – är oavsiktliga konsekvenser av legitima operationer i självförsvar.” Och när det inte är fallet, så fördömer hela det israeliska samhället dödandet.

En annan reaktion är ”att det också finns judiska terrorister …” Efter att ha nämnt några av dem, skriver JP: ”Men att jämföra omfattningen är lika bisarrt som skrattretande. Och när dessa få händelser med judisk terror inträffar, fördöms de enhälligt och kraftfullt av officiella myndigheter såväl som av en majoritet av nationen.” Den Palestinska Myndigheten [PA] kommenterar däremot sällan – eller fördömer – en attack, men fortsätter att ekonomiskt stödja familjer till terrorister som antingen dödats eller kastats i israeliska fängelser.

Även om det måste finnas palestinier som ”är trötta på attackerna … så höjer de inte rösten, och om de gör det, så hörs det inte i Israel.” Så om ”de enda röster som israeler hör efter palestinska attacker kommer från människor som delar ut sötsaker eller som lovprisar terrorn som heroisk och uppmanar till mer och mer och mer”, så uppfattas varje försök att än en gång verka för fred bara som löjligt struntprat. ("Palestinian response to terror on Israelis shows why peace is impossible," JP Editorial, 16 Aug. 2022)

Under en presskonferens i september tillsammans med Tysklands förbundskansler Olaf Scholz spred PA:s president fler ”lögner om Israel, judar och Förintelsen …” Särskilt hädisk var Abbas svar till en tysk journalist som frågade ”om Abbas var beredd att be Israel och Tyskland om ursäkt för hans eget parti Fatahs inblandning i massakern under olympiaden i München 1972.” Abbas svarade på arabiska: ”Om vi ska gå igenom det förgångna, varsågod … Jag har 50 slakter som Israel utfört.” Abbas sa sedan på engelska: ”50 förintelser.”

Tyska medier reagerade med ursinne på detta svar, ”men ännu mer på Scholz som inte förmådde sig att omedelbart och offentligt motsäga den palestinske ledarens lögner.” Rubriken i tidningen BILD löd: ”Antisemitisk skandal på kanslerns kontor”, och man frågade varför Scholz förblev tyst när ”Abbas jämförde palestinskt lidande med nazisternas Förintelse av det judiska folket.”

Der Spiegels rubrik löd: ”Abbas anklagar Israel för Förintelse – Scholz är tyst.” Tidningen noterade att Scholz ”inte tvekade att motsäga Abbas anklagelse i deras privata möte om att Israel skulle vara ”apartheid”, men han höll tyst ”inför Abbas offentliga lögner.” Die Welt noterade att ”Detta är inte första gången som Abbas har väckt vrede med sina uttalanden om Förintelsen.”

En f.d. ledare för Tysklands Kristdemokratiska parti sa att Abbas var ”ytterst dåraktig”. Om han hade ”bett om ursäkt för massakern, skulle han ha skapat sympati för palestinierna.” Istället förargade han bara sina värdar genom att skrävla om en påhittad ”förintelse”.

Även om Scholz inte reagerade omedelbart så var han extremt missnöjd. Vid en intervju med BILD senare sa han: ”Varje relativisering av Förintelsen är outhärdlig och oacceptabel, i synnerhet för oss tyskar.”

Tysklands ambassadör i Israel tweetade att Abbas kommentarer var ”felaktiga och oacceptabla” och att ”Tyskland aldrig kommer att godta något som helst försök att förneka det brott som Förintelsen är.”

Uppenbarligen ser Israel sin ”så kallade fredspartners kommentarer som fullständigt oacceptabla. Premiärminister Lapid tweetade: Att Abbas anklagar Israel för att ha utfört 50 förintelser, samtidigt som han befinner sig på tysk mark, är inte bara moraliskt förkastligt, men en monstruös lögn … Historien kommer inte att förlåta honom.”

F.d. premiärminister Bennet sa att Israel inte kan skipa fred med Abbas. ”En ’partner’ som förnekar Förintelsen, anklagar våra soldater i Haag [den Internationella Brottmålsdomstolen] och betalar lön till terrorister, är inte en partner”, och justitieminister Sa’ar noterade att Abbas kommentarer var ”en del av institutionaliserad palestinsk propaganda som grundas på falskt förtal i 50 nyanser av antisemitism med syftet att delegitimera Israel.” ("Palestinian Leader enrages Germany with Holocaust lies," Israel Today, 17 Aug. 2022)

Vid FN:s årliga Generalförsamling i september fortsatte Abbas sina hädiska anklagelser. Efter Abbas tal sa Israels FN-ambassadör Gilad Erdan: ”Abbas använder FN som plattform för att uppvigla till hat mot Israel samtidigt som han glorifierar terrorister som han själv finansierar.” Han sa att PA:s förnyade försök ”att få unilateralt medlemskap i FN, något som skulle kräva Säkerhetsrådets godkännande”, måste få veto eftersom Säkerhetsrådet är ”väl medvetet om att palestinierna har förkastat varje fredsplan som någonsin presenterats, att de finansierar terrorister och att PA inte råder över sina territorier som kontrolleras av terrorgrupper.”

Abbas välkomnade f.d. premiärminister Lapids ”stöd för en tvåstatslösning på konflikten”, som Lapid hade gett uttryck för i FN dagen innan. Men sedan ”anklagade han Israel för att förstöra tvåstatslösningen och sa att Israel har beslutat sig för att inte vara fredspartner med palestinierna.” Han krävde en omedelbar implementering av ”tvåstatslösningen utifrån resolutioner om internationell legitimitet och det Arabiska Fredsinitiativet från 2002.”

Både USA:s president Biden och EU:s utrikeschef Borrell applåderade Lapids ”modiga uttalande”, men de var tysta inför Abbas hatiska lögner. EU:s PA-delegation publicerade ett uttalande, men fokuserade bara på ”Abbas ’strävan’ efter fred.” Med detta slags stöd som Israel får från sina så kallade vänner, är det konstigt att Israel dumpade Lapid och hans koalition i det senaste valet, och röstade på en regering som på allvar kommer att ta itu med lag och ordning i den här nationen?

Abbas använde resten av ”sin tid i Generalförsamlingens talarstol åt att gå till hård attack mot Israel, bland annat genom att anklaga henne för att utföra ’massakrer’ på palestinier och ’attacker’ mot islamiska och kristna heliga platser.” Han anklagade Israel för att ”konfiskera palestinskt land” och för att ”plundra våra resurser, precis som de gjorde 1948.” Under hot om att förkasta alla ”undertecknade avtal med Israel” ljög han åter ogenerat och sa att det bara är palestinierna som efterlever Osloöverenskommelserna från 1993. ”Dessa överenskommelser är inte längre giltiga eftersom Israel upprepat har brutit mot dem.”

Utan att fästa avseende vid arabernas förkastande av och krig mot Israel under hela 1900-talet ”krävde Abbas implementering av FN:s Generalförsamlings resolutioner 181 och 194. Den första, som gjordes 1947, uppmanade till delning av Palestina i en arabisk och en judisk stat, medan den andra, som antogs ett år senare, deklarerade att arabiska flyktingar som önskade att återvända till sina hem i Israel skulle får göra det.”

Slutligen uppmanade han ”Israel, USA och Storbritannien att be palestinierna om ursäkt och erbjuda dem kompensation på grund av deras ansvar för Balfourdeklarationen [1917]”, och avslutade sitt gormande med att lovprisa palestinska fångar i israeliska fängelser i det att han kallade dem för ”hjältar och ledare”. ("Israel: PA President Abbas incited hate and glorified terrorism at UNGA," JP, 24 Sept. 2022)

Israels ”vänner” insisterar fortfarande på ”tvåstatslösningen”

USA:s ambassadör i Israel Thomas Nides är förolämpande arrogant i sin attityd till den judiska staten. Han påminner konstant Israel om att Bidens regering står bakom tvåstatslösningen som den viktigaste nyckeln till ”regional stabilitet”. Nides sa nyligen vid en presskonferens i Jerusalem att Biden ”mycket tydligt artikulerat sitt stöd för en tvåstatslösning … I varje tal som jag, utrikesminister Blinken och vicepresident Kamal Harris håller, säger vi det.” Men samtidigt som han sa detta ”rapporterade lokala och utrikes media om PA:s kommande kollaps och dess oförmåga att kontrollera det område det redan administrerar.”

Samtidigt som Abbas närmar sig ”slutet på sin tid som regent, sjunker de områden han förväntas kontrollera ner i väpnat kaos, vilket skapar en ökning av interna konflikter, mest mellan grupper som är lojala med olika konkurrerande kandidater till posten som Abbas efterträdare”, och en ökning av attacker mot israeliska soldater och civila.

IDF:s överbefälhavare Kochavi sa till Generalstaben: ”En del av ökningen i attacker beror på oförmågan hos de palestinska säkerhetsstyrkorna att kontrollera vissa områden i Judéen och Samarien. Som resultat blir dessa områden bra grogrund för terror.” Tyvärr har dessa ord visat sig vara profetiska.

Osloöverenskommelserna ”förpliktigade PA” att utplåna varje ”väpnad grupp som hotar israelisk säkerhet”, och man fick mycket resurser i form av vapen för att göra det. Icke desto mindre har man misslyckats eller vägrat att göra det. Detta parallellt med det nuvarande kaoset skulle göra att man ifrågasätter "visheten med en tvåstatslösning som resulterar i bildandet av en palestinsk stat som regeras av människor som antingen inte kan eller inte vill uppfylla sina fredsförpliktelser.”

Men Nides skyller allt detta på ”den palestinska befolkningens frustration och desperation” och på Israels ”brist på tillräckliga eftergifter och gester för att lugna dessa.” Sålunda sa han till journalister: ”För att frambringa en tvåstatslösning måste vi göra saker för att hjälpa det palestinska folket.” Nides skyller helt enkelt ”Israel och dess politik för den rådande situationen”, men ignorerar 30 år av ”PA:s korruption, despotism och indoktrinering till våld.” ("Biden clings to 2-State Solution, even as PA burns," Ryan Jones, Israel Today, 7 Sept. 2022)

Sent i september sa USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield i ett tal i ”FN:s Säkerhetsråds möte angående situationen i Mellanöstern: ”Från dag ett har Bidens regering varit entydig i sitt stöd för en tvåstatslösning. Det har inte förändrats. Som president Biden gjorde klart inför Generalförsamlingen förra veckan: ’En förhandlad tvåstatslösning förblir … det bästa sättet att garantera Israels säkerhet och välstånd i framtiden och att ge palestinierna den stat … som de förtjänar.”

Men de förtjänar ingen stat – och definitivt inte på det land som Gud lovat Israel hundratals gånger i sitt Ord. Det enda de har visat är hur människor under deras korrupta ledarskap förtrycks och blir terrorister. De har inte ens kontroll över hela det område som världen vill ge dem – som Gaza!

Thomas-Greenfield fortsatte: ”Det åligger båda parter att verka med goda avsikter för” fred, så Amerika motsätter sig starkt ”ensidiga manövrer som förvärrar spänningar och rör oss längre bort från en tvåstatslösning … Detta inbegriper terrorattacker och uppvigling till våld mot israeler.” Bra! ”Detta inbegriper planer att utveckla västra Har Gilo, vilket ytterligare skulle fragmentera Västbanken”, d.v.s. Judéen och Samarien. Detta är dåligt! Hon jämför terror med att Israel bygger i sin huvudstad och i sitt bibliska hjärtland. ”Och detta inbegriper våld som utförs av israeliska bosättare mot palestinier”, vilket jämfört med attacker mot israeler är minimalt. Det är retorik som denna som drev många israeler att rösta på det Religiösa Sionistpartiet.

”Instabilitet på Västbanken ligger varken i Israels eller det palestinska folkets intresse. Vi uppmanar båda sidor att verka för fred utan dröjsmål.” Israeler slutade att försöka ”verka för fred” sedan tusentals judar dödats medan man aktivt verkade för fred – och fick krig (Ps 120:7). ("…: No shortcuts to Palestinian statehood," Arutz 7, 29 Sept. 2022)

Jag ser de djupa splittringarna i det amerikanska samhället idag som ett direkt resultat av USA:s mer än 30-åriga påtryckning för att dela Guds/Israels land (Joel 3:1-2, Gal 6:7). Detta gäller splittringen i EU och Storbritannien också. Och hur än dåliga USA:s relationer med Israel är idag, så är EU värre då de konstant tillrättavisar Israel för att man bygger i Judéen och Samarien, samtidigt som EU hjälper palestinierna finansiellt och på andra sätt att bygga i Area C – i Israels hjärtland och ett område där det enligt Oslo inte är tillåtet för palestinier att bygga. Historien visar att de icke-valda byråkraterna i Bryssel – EU:s huvudkontor – har varit konsekvent anti-Israel i många decennier. Och hur mår EU idag?

Följande demonstrerar vad jag menar. Efter att EU-Israel Association Council sammanträdde för första gången på tio år, med målet att förbättra relationerna, sa EU åt ”Israel att stoppa fortsatt expansion, som har nått rekord de senaste åren [Halleluja!], att sluta avhysa arabiska bosättare, att upphöra med rivning av terroristers hem [sådana som dödat oskyldiga israeler], och påtvingade förflyttningar.” De sa också åt ”Israel att inte fortsätta med byggarbete i det obebyggda E1-området”, som ligger alldeles nordost om Jerusalem, ”och att avstå från att avvisa palestinier från olagliga boskapsbyar” i de södra Hebronbergen.

Beträffande Tempelberget, som av muslimer kallas al-Haram al-Sharif, uttryckte EU sitt stöd för det status quo under vilket människor av alla trosinriktningar kan besöka … men endast muslimer kan be där.” Man tillade att Israel måste ”respektera status quo också för de kristna heliga platserna, som befinner sig under ökande press …” En sådan total fabricering med tanke på att kristendomen växer i Israel medan den minskar under PA:s styre.

EU använde detta möte som hade som syfte att förbättra relationerna genom att publicera ett dokument om den israelisk-arabiska konflikten, upprepa ”sin förpliktelse gentemot en tvåstatslösning utifrån 1967-års stilleståndslinjer, med östra Jerusalem som en palestinsk stats framtida huvudstad. Man bekräftade också sitt stöd för FN:s Säkerhetsråds resolution 334 från 2016, som fördömde israelisk bosättaraktivitet och som uppmanade till tillbakadragande till 1967-års stilleståndslinjer.” ("EU slams Israel on settlements, Temple Mount after council meeting," JP, 4 Oct. 2022)

Européer som lever under dessa brysselbyråkrater kan förvänta att Guds domar blir ytterst svåra då EU förkastar Hans löften om sitt land till sitt folk och istället strävar efter att dela Hans land (Joel 3:1-2).

Biden hotade Israel – år 1982!

”Den 22 juni 1982 var Joe Biden senator för Delaware och han konfronterade Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin under ett anförande i Senatens Utrikeskommitté, med hot om att avbryta stödet till Israel. Begin svarade kraftfullt: ’Hota oss inte med att avbryta ert stöd. Det kommer inte att fungera. Jag är inte en jude med darriga knän. Jag är en stolt jude med 3700 år av civiliserad historia. Ingen kom till vår hjälp när vi dog i gaskamrarna och ugnarna. Ingen kom till vår hjälp när vi kämpade för att skapa vårt land. Vi betalade för det. Vi stred för det. Vi dog för det. Vi kommer att stå för våra principer. Vi kommer att försvara dem. Och om det är nödvändigt kommer vi att dö för dem igen, med eller utan er hjälp.’”

”Senator Biden slog knytnäven i bordet, och Begin svarade skarpt: ’Detta bord är till för att skriva på, inte för knytnävar. Hota oss inte med uteblivet stöd. Tror du att USA kan säga åt oss vad vi får göra bara för att ni lånar oss pengar? Vi är tacksamma för den hjälp vi fått, men vi tänker inte låta oss hotas. Jag är en stolt jude. Tre tusen år av kultur har jag bakom mig, och du skrämmer inte mig med hot. Observera: vi vill inte att en enda av era soldater ska dör för oss.’” ("Neither Israel nor America is perfect," Ronn Torossian, Arutz 7 Op-ed, 19 Oct. 2022) Vi ber att Israels nya regering och Netanyahu ska vara lika stark som Menachem Begin mot all manipulation som kommer från USA eller någon annan nation.

Bibi Netanyahu intervjuad hos CBN

Denna intervju genomfördes i oktober innan Israel gick till val och innan Bibi återvände som premiärminister. USA:s Christian Broadcasting Network har en lång historia av genuint stöd för Israel och dess rätt att existera såväl som att blomstra och försvara sig.

I intervjun delade Netanyahu ”sin utrikespolitiska filosofi” och jämförde den med presidenterna Obamas och Bidens. Han utmanade också ”Västs utrikespolitiska inställning beträffande betydelsen av tvåstatslösningen för fred i Mellanöstern, såväl som dess attityd till Irans kärnteknikambitioner.”

Han sa: ”Israel bildades efter århundraden av exil, pogromer och massakrer, som kulminerade i den största massakern av dem alla – Förintelsen. Att staten grundades betydde två saker: att uppfylla den bibliska profetian om att samla de förskingrade, och också förnyelsen av judisk suveränitet i Israels Land. Det blev så, men det fanns inga garantier för det såvida inte vi såg till att det fanns garantier.”

Netanyahu noterade att ”ett fundament i hans egen utrikespolitiska doktrin var att uppnå normalisering med arabstater oberoende av slutliga statusdiskussioner med PA”, ett mål som nåddes i och med Abraham-överenskommelserna. Han fortsatte: Min fars generation utmanades med att grunda staten; min generation koncentrerade på dess framtid. Jag har dedikerat mitt liv för att göra Israel starkt – ekonomiskt starkt, militärt starkt, diplomatiskt, för att skapa det jag kallar ’Järntriangeln av Fred’”, vilken han definierar som att göra Israel ”så starkt att arabländerna runt om oss, istället för att försöka utplåna oss, inser att vi är här för att stanna, så vi stiftar fred med dem en efter en.”

Abraham-överenskommelserna föddes ur detta slags tanke, då Israel har utvecklats ”från att vara en liten stat i östra Medelhavet” till där vi är idag, ”rankad som världens åttonde makt med en tiondel av en procent av världens befolkning. Det är ingenting man kan förklara bort; det är ett mirakel av tro och mod.”

Netanyahu chockades av att Obama vägrade att gripa in direkt mot Irans kärnteknikprogram. Obama sa till honom: ”Jag vill inte vara en 400-kilosgorilla som gör sig till på världsscenen. Vi har betett oss så alldeles för länge. Vi måste leda på ett annat sätt.”

Bibi: ”Jag blev väldigt överraskad … Jag trodde att i Mellanöstern och i världen, med Iran som snabbt utvecklar sin kärnvapenarsenal, med terror som ökar överallt, och den internationella ordningen utmanas – jag ville inte vara en 400-kilosgorilla – jag ville vara en 600-kilosgorilla”, eftersom sådana som Iran, radikala islamister och terrorister visserligen inte visar respekt för särskilt mycket - men de har respekt för och fruktar styrka.

”Obama trodde att fred leder till makt. Jag tror att makt leder till fred och också bibehåller fred i förhållande till icke-demokratiska grannar … Han trodde att han kunde förebygga Irans strävan efter kärnvapen, eller begränsa den, med ett avtal som i grunden ger Iran förmåga att vara ett steg från att vara en kärnvapenstat. Det enda sätt som man kan stoppa dem är genom en kombination av hårda sanktioner och en stark militär beredskap.”

Bibi kritiserade sedan tvåstatslösningen för att vara en ”illa kamouflerad variant på etnisk utrensning”, och anklagade dess anhängare för hyckleri. ”Detta är vårt land, och när människor säger att man måste rensa det etniskt från judar, säger jag: ’Om någon skulle säga så om Los Angeles eller … Nashville, skulle ni bli helt galna.’ Och ändå är det vad det utrikespolitiska etablissemanget har sagt i åratal.” Han tillade att palestiniernas verkliga problem är att de förkastar Israel som den judiska staten – punkt slut! Gränser är helt irrelevanta för dem.

Netanyahu nämnde sin mångåriga vänskap med Biden, och sa att när Biden nyligen var i Israel, sa denne: ”Bibi, jag älskar dig, men jag är oense med dig om varje ord du säger.” Bibi: ”Joe, jag säger samma till dig”, för ifråga om en tvåstatslösning så ”är USA:s och Västs traditionella utrikespolitik helt enkelt fel.” ("Netanyahu: Israel's rise is a miracle of faith," Arutz 7, 19 Oct. 2022)

Profetiska skeenden

Om Guds Ord är vår yttersta sanning (Joh 17:17), så när vi ser en ökning av ”naturkatastrofer” borde de få oss att fundera över hur dessa har att göra med Guds övernaturliga domar. Och när vi ser dessa katastrofer ofta drabba nationer som aktivt strävar efter att dela Guds land … (Joel 3:1-2)!

Amerikas Förenta Stater är splittrade idag – socialt och politiskt – och mer än hälften av landet lider av den värsta torkan på mer än ettusen år. Dessutom härjar bränder på grund av torkan, och översvämningar i andra delar av Amerika. Men det är det jag ser ske i samhället som får mig att reflektera över hur Paulus i Romarbrevets första kapitel visar hur Gud ofta dömer en nation, och jämfört med ”naturkatastrofer” är det som Paulus säger mycket mer skrämmande.

Det amerikanska samhället, dess media och underhållningsindustri, såväl som dess regering – och jag talar i allmänna termer eftersom det fortfarande finns de som står upp och kämpar för att en biblisk livsstil ska råda – har alla vänt ryggen åt Gud, hånat Hans auktoritet över skapelsen och de facto tillbett skapelsen istället för Skaparen (Rom 1:18-23), så Gud har tagit bort sin skyddande hand och överlämnat dem till deras egna lustar, till ett förtappat sinne, och resultatet är extremt fult och förödande att se (Rom 1:24-32).

Men grundorsaken till Guds domar – enligt hans Ord – är att under de senaste 30 åren har varje amerikansk president, inklusive Donald Trump, verkat för att dela Guds land. Om man ser på Bibeln som den yttersta sanningen, så skulle slutsatsen vara enkel och inte kontroversiell. [Om du har frågor beträffande denna bibliska sanning, se här: https://www.ifi.org.il/en/teachings/why-god-judges-nations].

Den Europeiska Unionen är inte enad, och inte heller Storbritannien, som inte ens är stort längre. Åter, dessa båda har stått främst i strävan efter att beröva Guds folk Hans land, som Han mer än 40 gånger i Skriften svurit att ge dem.

Och Församlingen i Väst? Har den stått med Guds sista-tidens plan för att återupprätta Hans folk till Hans land för Hans heliga namns skull (Hes 36:22-24)? Innan 1948 kunde Församlingen ha varit ursäktad för sin ersättningsteologi, men sedan Israel återföddes som nation, har alla ursäkter att förkasta Hans nation och Hans folk förstörts genom Guds handlande på marken, vilka uppfyller så många av Hans profetiska ord så exakt (Ps 147:2, Jer 31:3-5, Hes 37:10, etc.). Och ändå – och åter, jag talar i generella termer även om den kvarleva i Väst som faktiskt står med Israel är ganska liten – förkastar de arroganta hedniska medlemmarna i Församlingen det de ser med sina egna ögon och vägrar att acceptera att det judiska folket och Israels nation har ett villkorslöst förbund med Gud som kommer att gälla åtminstone tills en ny himmel och en ny jord (Jer 31:35-37).

Så Församlingen är också splittrad. Det värsta är kanske att den inte kan stå i gapet och vädja om nåd för sina egna nationer (Hes 22;30-31) eftersom den är fullständigt blind inför varför Gud dömer nationerna.

Inget av detta överraskar naturligtvis Gud. Inte heller det faktum att de flesta judar och israeler ännu inte förtröstar på Messias Yeshua överraskar Honom. Men det kommer en dag då ”hela Israel” (vad det verkligen innebär kommer vi att veta då) kommer att bli frälst (Rom 11:26) och den djupa hjärtskärande omvändelsen kommer att svepa över detta land (Sak 12:10-14).

När det sker förväntar jag att nationerna kommer att ha ännu ett skäl att hata judarna. ”De där judarna som förkastade Jesus alla dessa år, proklamerar nu Honom från hustaken och säger åt oss att bli frälsta och omvända oss? Vilken chutzpa – vilken fräckhet?” Och Församlingen kommer till stor del att stämma in, och förkasta proklamationen om Jesus som Messias, Israels Kung och Lejonet av Juda stam, eftersom det skulle innebära att Jesus var och fortfarande är judisk. (Den Katolska Kyrkan kommer också att bli mycket arg eftersom om Jesus är judisk, så innebär det att Miriam, som också kallas Maria – för dem, Guds Moder – faktiskt är en judisk mamma. Oy vey!)

Ett profetiskt ord

Vid den då årliga IFI:s Bönekonferens i juni 2010 i Blairmore House i Skottland fick jag detta ord från Herren, som känns ännu mer aktuellt idag än när jag fick det.

”Att tro på att jag återupprättar Israel i dessa dagar är inte längre valfritt för min Kropp. Antingen står min Kropp bakom det jag gör av hela mitt hjärta och hela min själ (Jer 32:41), eller så kommer den att se att den rör sig längre och längre bort från mig genom olika bedrägliga lärovindar.”

”Tiden är kort. Idag, om ni hör min röst, förhärda inte era hjärtan, utan stå med mig och bevittna sanningen att jag vakar över mitt ord för att utföra det idag (Jer 1:12)!”

Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning.Joh 17:17

Välsignelser från Jerusalem

Chuck Cohen